Midsommarfest i stugan vid havet. Värden – en lagom ung framgångsman med oklara konturer – har garnerat det vanliga kompisgänget med amerikanske vännen Sam och dessutom kryddat det traditionella firandet med en storstilad överraskning.
Sånt kan gå hur som helst – och gör det också. Riktigt helkul brukar det sällan bli – och blir det inte nu heller.
Men medan filmens personer våndas över sina relationsproblem i midsommarnattens bleka ljus – här beror bakfyllorna inte bara på alkoholintaget – så mår själva filmen någorlunda.

Mycket händer, men dämpad ton och skådespelare vi sällan ser ger en sorts trovärdighet som historien annars saknar.
Luke Perry, fortfarande före detta tonårsidol, spelar Sam. Han har fått sin bild av Sverige från porrfilmen ”Fäbodjäntan”, men kulturkrocken har ingen stor betydelse. Mest ”osvensk” är för övrigt den romantiska värden själv, han med överraskningen.
I stället handlar det om tvåsamhetens mödor. Alla är par, utom amerikanen och en kvinna på flykt från sin partner. Inga har barn, men flera ligger i – ett par väntar sitt första och den blivande mamman är redan trött på sambons ängsliga omsorger.

Regissörer från fjärran land brukar ha ett gott öga till svenskhetens originellare sidor. Okände McCrudden har mött våra vilda vanor genom sin svenska fru Annica Bejhed, som gör en av filmens roller. Om han blir en ny Colin Nutley verkar osäkert, blickens skärpa avslöjas inte här. Men han har funnit ett hyggligt fungerande skådespelarteam med Olle Sarri som tillbakalutad fummelkung.
Och han har insett att vemod är midsommarens känsla. Humor finns mest i detaljerna.