DRAMA
Danmark. Av Lars von Trier. Med Charlotte Gainsbourg, Willem Dafoe.

Ett par förlorar sin lille son.
Sorgen tar mamman till sammanbrottets rand. Ångesten är svår, smärtan outhärdlig. Pappan, som är kognitiv terapeut, styr henne i enlighet med sin övertygelse och sitt kunnande vidare in i plågorna. Skogen som varit hennes trygga värld har förvandlats till den största skräcken. Följaktligen drar de sig tillbaka till en enslig stuga där grönskan står som tätast.

Så har skett förr i otaliga skräckfilmer och det är inget klokt beslut den här gången heller. Naturen är ond och dramat förvandlas till rysare – som förvandlas till splatterfilm.
Till det primitiva huset, där ekollonen ständigt smattrar mot taket, har mamman tidigare dragit sig tillbaka för att fullborda en studie av gångna tiders häxbränningar. Arbetet slutfördes aldrig, i skogen försköts hennes perspektiv. De brända kvinnorna verkade inte längre vara oskyldiga offer utan började framstå som de ondskans redskap de anklagats för att vara.

Åter i huset släpps demonerna loss.
I Lars von Triers Blåkulla är häxerierna orgier av blodigaste slag. Sexuell utlevelse och sadistiskt våld samsas på det mest destruktiva vis. Själsliga plågor förvandlas till kroppsliga, hon stympar sig själv och hans sprutande sperma blir till blod.
Det är svåruthärdligt, samtidigt konsekvent in i döden.
”Antichrist” kommer i framtiden att listas bland von Triers största. En mardröm och en sorgesång kring ett förlorat barn – ett requiem för två skådespelare och en fotograf.
Willem Dafoe har redan tidigare Jesus på meritlistan – i Scorseses ”Kristi sista frestelse”. Och Charlotte Gainsbourg fick inte utan skäl pris i Cannes – en späd person med grym kraft i utspelet.

Minst lika stor roll spelar fotografen Anthony Dod Mantle. Han har jobbat med von Trier tidigare men också plåtat Kenneth Branagh som Wallander likaväl som Oscarvinnaren ”Slumdog millionaire”.
”Antichrist” är tillägnad den ryske filmpoeten Andrej Tarkovskij, som nog skulle ha tvekat inför direktheten men sannolikt uppskattat just bildberättandet, där den yttersta domens dimmor ger läskiga skogen en i bokstavligaste mening trollsk lyster.
Men filmer borde visas nog med ”katolsk” klippning även hos oss. Då skulle publiken kanske våga komma.
Vi är inte så tuffa som von Trier tror.