"Da Vinci-koden" - i händerna på den habile men oftast alltför beskedlige Ron Howard - var 2006 års osvikliga sömnpiller och omöjlig att inte göra narr av. Minns Tom Hanks parodiska gravallvar.
"Änglar och demoner" kom före genombrottet, men presenteras ändå som en uppföljare, och Howard har aningen bättre styrsel på sin professor i religiös mystik den här gången (dessutom har Robert Langdon varit hos frisören och vi slipper därmed Tom Hanks märkliga hippielook).
I Rom är ett påveval förestående, men det hotas av ett hemligt brödraskap som med en tidsinställd bomb ska spränga Vatikanstaten några snäpp närmare Gud.
Informationsflödet här är i början så omfattande - tekniska termer blandade med religiös liturgi - att man väntar på ett ingripande från en högre makt för att bringa ordning och enkelhet.

För precis som i "Da Vinci-koden" blir "Änglar och demoner" till slut ett svårutrett nystan av dolda budskap, konspirationsteorier och högtravande slutsatser.
Stellan Skarsgård - den nya tidens Max von Sydow - ser mest butter ut och mumlar sig igenom scen efter scen som chef för påvens vaktstyrka.
Om företrädare för katolska kyrkan protesterade under och efter "Da Vinci-koden", lär alla sura kommentarer suddas bort nu.

Slutet är nämligen rena propagandanumret för Vatikanen och får nog anses som välbehövligt efter Benedictus XVI:s alla klavertramp (han ville ju till exempel rädda mänskligheten från homosexualitet).
Men "Änglar och demoner" är ändå fortfarande enbart en sorts bruksaction som ska få dig att känna dig hyfsat smart.
Ett ögats gyckelspel.
Inget annat.

FOTNOT: "Änglar och demoner" har biopremiär på onsdag, den 13 maj.