Förra årets ”Dogtooth” var en riktig slå undan benen–upplevelse – märklig, tvetydig och skrämmande. En psykopatisk patriark byggde upp en bisarr värld som ingav mer rädsla än tillvaron utanför den. ”Dogtooths” kultstatus var omedelbar.

Regissören Lanthimos har kallats för ”en skrattande begravningsentreprenör” inom den grekiska samtidskulturen och döden är i högsta grad närvande i ”Alper”.

Ett antal personer – en sjuksköterska, en ambulansförare, en gymnast och dennes tränare – har startat en uthyrningsfirma där de ”vikarierar” för avlidna personer för att dämpa de anhörigas sorg och återskapa minnen om de döda. Ett verkligt udda metodskådespeleri.

Tragiskt och dråpligt resultat

Alpsekten, där medlemmarna tar sina namn från olika alptoppar, styrs av stenhårda regler – en disciplin som inte alla har så lätt för.

Sjuksköterskan, med klara likheter med den upproriske tonårsdottern i ”Dogtooth”, är den som främst ifrågasätter. I stället för att försöka ta sig ut och bort väljer hon att närmast desperat hänga fast vid andra människor. Med både tragiskt och dråpligt resultat.

”Alper” har inte samma stilla chockverkan som ”Dogtooth” – kanske för att Lanthimos formspråk nu är bekant. Men den ligger och skaver med sin absurda humor och är svår att bli fri ifrån.

Att Lanthimos är en av Europas mest spännande regissörer är ställt utom allt tvivel.