Det gamla innebandygänget blir av med träningslokalen – kvinnor, barn och handikappade prioriteras.
Gubbarna tröstar sig med – konstsim.
Knappast självklart, kan man tycka. Men det självklara är sällan bäst.
Fast lite tveksam blir man omgående. Gängets eldsjäl är dålig far till en vattenvan tonårsdotter, hennes plaskande har han aldrig brytt sig om. Varför han plötsligt skulle dyka ner i samma intresse är inte helt lätt att förstå.
Det förstår inte dottern heller – hon tycker att det är pinsamt. Först – men snart är hon gängets tränare.

Och innan någon fattat hur det gått till är alla på väg till VM.
Komedin om kompisrelationer har svårt att gripa tag, det komplicerade förhållandet mellan far och dotter – Jonas Inde och Amanda Davin – är stabilare men är inte direkt originellt.
Allt flyter – med möda. Någon svensk ”Allt eller inget” blir det aldrig fråga om.
Annars har den som drömmer om simultana vattenkonster en del att hämta för inställningen till den okända sporten är mer på allvar än på skoj.
Förutsättningar finns också för en variant av det klassiska sportdramat – det som handlar om ett sopigt gäng som reser sig ur sin förnedring och i slutscenerna vinner ära och berömmelse.
Fast det har Herngren frivilligt avstått från.
Berömvärt men inte självklart klokt.