Den första timmen av detta undergångsepos är en underhållande lektion i effektivt berättande. I ett rasande tempo presenteras problemet (jorden kommer att gå under och det snart), huvudpersonerna (alla klichéer i genren finns med) och motsättningarna (mellan såväl skilsmässoföräldrar i förorten som i Vita huset).

Och sedan exploderar duken. Rejält. Om "Transformers" skulle ta på sig "Armageddon" och dejta "Den perfekta stormen" skulle "2012" bli dess kärleksbarn. Vi har att göra med en teknikseger som är imponerande realistisk nästan hela vägen. Och nervpinande - det är psykiskt utmattande att se stackars Moder jord krevera.
Men när det nästan blir för mycket lyckas Emmerich få till en nytändning i filmen, för det är onekligen ett kittlande scenario att följa vad som händer när det - faktiskt - går käpprätt åt skogen för världen som vi känner den.  

Tyvärr vågar Emmerich inte ta steget fullt ut. Det är som att han inte litar på att vi kan hantera armageddonångesten och garderar med sötsliskigheter och några för många putslustiga undergångsskämt.
Som när mannen säger till kvinnan "det känns som att något har kommit emellan oss" och så spricker jordskorpan upp och skiljer dem åt.
Det drar ner betyget men en sak är säker:  
Jordens undergång har aldrig sett så snygg ut.