Så olika
Sverige. Av Helena Bergström. Med Ingela Olsson, Anna Ulrika Ericsson, Philip Zandén, Rolf Lassgård, Johan Widerberg, Johannes Bah-Kuhnke.
När Helena Bergström långfilmsdebuterade med "Se upp för dårarna" stod maken som en av producenterna och så blev det ett kliv rakt ut i Nutley-land.
Så lika.
Två år senare är Colin Nutley ensam producent och det är än mer omöjligt att se om Helena Bergström har ett eget tilltal - "Så olika" skulle mycket väl kunna vara gjord av engelsmannen.
Två systrar, Lotta och Sanna, är naven här.
Den ena en frånskild tvåbarnsmamma och nyvalt finansborgarråd i Stockholm.
Den andra en inte alltid strukturerad tv-producent som ska landsätta ett underhållningsprogram bland djuren på Skansen (om ni gillar lemurer så får ni mer än ni kan drömma om, det blir en hel del inklippsbilder - en slags zoologisk produktplacering).
Jag önskar att Bergström och medmanusförfattaren Tove Alsterdal valt att stanna där och nöjt sig med att berätta om kvinnor, karriär, självförtroende och otillräcklighet med utgångspunkt från Lotta och Sanna. Det hade kunnat bli riktigt intressant. Både Ingela Olsson och Anna Ulrika Ericsson är dessutom utmärkta.
Men Bergström och Alsterdal vill omfamna allt och hela världen därtill.
"Så olika" blir efterhand ett tröttande långkok om kärlek över gränser: Ålder, politik, jobb och kön. Livet som ett känslostormande tjuv- och rackarspel. Ut ur garderoben, in i gemenskapen. Se människan.
Lite väl mycket att slå armarna om.
Alla ska få sitt, alla ska känna igen sig. Ett ständigt skrivande på näsan.
Slutligen en meteorologisk fundering: Stockholm är förvisso en stor stad, men knappast så vidsträckt att det samtidigt kan vara solsken och sommar i Ålsten och höst och regn på Skansen.
Av Mats Bråstedt
mats.brastedt@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan
