Flickan som lekte med elden

26 augusti 2009 Flickan som lekte med  miljoner

Det borde vara omöjligt att misslyckas med "Flickan som lekte med elden".
I mitt tycke den bästa boken i succétrilogin, där Lisbeth Salander står i centrum. Vi får veta mer om hennes barndom och får ledtrådar till varför hon är den hon är. Pusseldeckardramat i den första boken är borta till förmån för en mer originell berättelse. Tyvärr lever filmatiseringen inte upp till förväntningarna.
Inledningen är direkt seg och ofokuserad. Ett stort problem är tempot. Woody Allen har sagt att han efter inledande repetitioner ofta brukar be sina skådisar att göra samma sak en gång till, fast dubbelt så snabbt. Det hade Flickan som lekte med elden" också tjänat på.

Ta detta eviga fikande. När handlingen återkommande avhandlas över en kopp kaffe, eller bara sittande vid ett bord - händer ingenting.
Det är först när Noomi Rapace släpper loss som det börjar röra på sig. En hämndsökande Lisbeth i fullfjädrad krigsmålning eller en småleende Lisbeth på motorcykel, efter att ha gett två motorcykeldrägg vad de förtjänat, är filmens räddning.
Även Paolo Robertos entré sätter fart. Hans uppdykande bryter för ett ögonblick den filmiska illusionen. Precis som i romanen är det nästan komiskt att han dyker upp i en hjälteroll.
Men det funkar fint.

Michael Nyqvist däremot, känns märkligt frånvarande och bidrar inte till att höja spänningsnivån. Inte heller Lena Endre kommer till sin rätt i sin väldigt beskurna roll.
Den här filmen var från början tänkt för tv, med allt vad det innebär. Det märks.
Även om den tar sig i slutet känns det mer som en lagom söndags-Beck än en dramatisk storfilm.
Och Stieg Larsson är inte lagom. Han har blivit ett fenomen över hela världen genom sin förmåga att direkt greppa läsaren och inte släppa taget.
Men den nerv som driver berättelsen framåt i boken återfinns inte i filmen. Här sitter en disträ Michael Nyqvist och fikar och det bådar inte gott för upplösningen.

Av Miranda Sigander
miranda.sigander@expressen.se