Gran Torino

Walt Kowalski krigade i Korea i tre år, sedan jobbade han mest ett helt liv i bilfabriken. Nu är han bara en grinig gubbe som vårdar sitt inbodda hus och sina ingrodda fördomar med nästan lika stor energi som han sköter sin käraste ägodel – en fabriksny Ford Gran Torino från 1972.
Andra bilarbetare har sedan länge flytt trakten, i deras hus bor asiatiska invandrare. Att Kowalski avskyr gulingar hymlar han inte med.
Han har inte mycket till övers för andra heller – hans kärva repliker kryddas av rasistiska floskler och spottloskor. De egna sönernas kontaktförsök är dödsdömda – de kör ju inte ens amerikanska bilar – och tonårsbarnbarnen ser han som missfoster från någon annan planet.

Kowalski är grinig, hans laddade vapen väntar på att någon ska trampa in på hans tomt. Enda vän är en trogen hund – fast det är gubben som står för morrandet.  
Clint Eastwood spelar med uppenbar vällust den grymme gamlingen. Som de flesta skådespelare har han blivit allt bättre med åren och här är han magnifik, roande och oroande – charmigt osympatisk.
Flera gamla Clintan-roller går igen i Walt. Bakom de skrovliga replikerna finns en ensam man med gott hjärta – släkt med andra Eastwood-män – och de busar som trakasserar närmast grannarna, som tillhör hmongfolket, får en fiende de inte vill ha.

Och Walt vinner på sitt aviga vis vänner han behöver.  
De pedagogiska knepen är inte direkt subtila men Clint Eastwood en skicklig regissör. Både humorn och tragiken är drastisk, värme och medkänsla finns bakom jargongen.
”Gran Torino” är ingen ny ”Million dollar baby” men att succén blivit stor går att förstå. Och den är helt och hållet Clint Eastwoods förtjänst.

Av Bernt Eklund
bernt.eklund@expressen.se