Watchmen

Watchmens release såg ett tag hotad ut då Fox och Warner Bros kivades om rättigheterna. Men nu är den här och för fans av Alan Moore och Dave Gibbons numera kultförklarade serie med samma namn blir det säkert en högtidsstund.
För de flesta andra är förmodligen nära tre timmar mordmysterium förklätt till dystert superhjälteepos i mesta laget.
Men det börjar bra. Förtexterna är fantastiskt snygga och förklarar den komplexa historien kring "the watchmen". I ett parallellt 1985, där presidenten heter Nixon och befolkningen lever i skräck för kärnvapenkrig, har maskerade superhjältar nu blivit olagliga. Samtidigt kliar det i fingrarna på de självpåtagna rättviseskiparna.

Regissören Zack Snyder ("300") vill alldeles uppenbart haka på senare tids trend inom genren- att visa den mindre heroiska sidan av superhjälten. Och Watchmen är perfekt för att låta det mörka, farliga, mänskliga lysa igenom putsad, trikåklädd fasad.
Är man, som jag, svag för film noir så njuter man av den livströtte berättarrösten och den dystopiska stämningen i high tech-kostym. Tyvärr är pretentionerna  enorma, här ska filosoferas (på Mars!) och moraliska frågor om sanning och rättvisa ska redas ut. Det går inte riktigt ihop och historien kämpar för att vara smartare än den är. Det största problemet är att ingen av våra hjältar är personer man egentligen gillar, även om Malin Åkerman kanske är extra intressant här i Sverige. Watchmen blir till slut en coolt förpackad smällkaramell utan mycket innehåll.

Av Miranda Sigander
miranda.sigander@expressen.se