Arkiv X: I want to believe

Tio år efter första filmen och sex år efter att tv-serien förpassats till arkivet återförenas FBI-agenterna Mulder och Scully.
1998 landade "Arkiv X" på biograferna och jag kommer ärligt talat inte ihåg en sekund från den. Dock var serien med sin blandning av utomjordingar, mystik och en smula sunt förnuft ett suggestivt tidsfördriv - under de första säsongerna.
Som för att visa att det verkligen är allvar den här gången har Chris Carter - mannen i vars huvud "Arkiv X" en gång föddes - tagit sig an både regin och manuset i "I want to believe".

Superkyska Mulder och kollegan Scully får knappt tid att omvandla sitt platoniska kärleksförhållande till ett rumsterande i sänghalmen.
Inte när en kvinnlig FBI-agent mystiskt försvinner och våra hjältar ytterst motvilligt tvingas tillbaka i sina gamla yrken.
En synsk pedofildömd präst (Billy Connolly i hisklig frisyr ser ut som han rymt från en brittisk folkrockgrupp från 60-talet) påstår sig "se" henne. När dessutom ytterligare en kvinna helt plötsligt är borta blir det rejäl fart i huvudet på prästen.
"Arkiv X..." är omständlig och pratig. Mulder och Scully ältar bitvis värre än ett grälsjukt gammalt par. På slutet blir det dessutom en sorts äcklig flört med "Hostel"- och "Saw"-publiken. Rena tortyrbanketten.
Det hade jag till nöds kunnat tugga i mig, men när det aldrig blir varken spännande eller medryckande är det dags att stänga den här butiken och förpassa Mulder och Scully till en parallell värld dit vi vanliga döda inte har tillträde.

Jag skulle också gärna vilja tro. När de röriga thrillerklichéerna står som värre spön i backen än under ett monsunregn blir det svårt.
Sanningen finns kanske där ute - jag är däremot inte längre intresserad av hur den ser ut.

Av Mats Bråstedt
mats.brastedt@expressen.se