Barnhemmet

Smygande ruggigt om Laura som flyttar tillbaka till sin barndoms lyckliga barnhem för att med sin man och sin sjuårige son göra om det gamla huset till skola för handikappade barn. Sonens osynliga vänner börjar snart bli läskiga och ett och annat från det förflutna visar sig inte vara så glatt som Laura minns det.
Långt ifrån den vanliga skräckisen med otäcka barn, här handlar det om subtilt hårresande inslag av det psykologiska slaget – blandat med en överraskande blodig scen.
Det bästa i historien, men också det mest svårsmälta är att upplösningen för en gångs skull inte förtar resten av filmen.
En berättelse om föräldraskap, skuld och desperation som – tyvärr – gärna dyker upp när man har svårt att somna om på natten. Eller när man läser om osynlige Mållgan för sina barn.
Den debuterande spanska regissören har fått mer än en hjälpande hand av producenten Guillermo del Toro: stämningen, fotot och spänningen är fantastiska. Och Belén Rueda i huvudrollen är otäckt bra, skrämmande i all sin ärlighet.

Av Jenny Rickardson
kulturen@expressen.se