The Dark knight

I första samarbetet mellan Christopher Nolan och Christian Bale rullade det stora allvaret in.
Inte heller i ”The dark knight” är figuren i slängkappa någon sång- och dansman och berättelsen blir besvärande humorfri emellanåt.
Och lätt rörig. Den första halvtimmen   när brottslingarna i Gotham City organiserar sig, Jokern igångsätter sina anarkistiska upptåg och Batman fortsätter brottas med sitt svårmod – innehåller så många turer att en känsla av yrsel infinner sig.

De neurotiska sidor som serietecknaren Frank Miller underströk i böckerna ”År ett” och ”Mörkrets sidor” har Nolan alltså verkligen satt klorna i och Bale är mer störd och mer missfosterlik än i ”American psycho”.
Batmanfansen applåderar säkert, men till och med de måste väl bli irriterade av den märkligt hesa basröst läderlappmannen kopplar på så fort han är i plastkostymen.
Visuellt överdåd är Nolan dock en fena på och ”The dark knight” innehåller några ruggigt effektiva och ögonbrynshöjande puckla-på-scener.
Det bästa till sist: Heath Ledger
bjuder på en totalt utflippad och storartad tour de force. Det är med ett sting i hjärtat man konstaterar att detta blev australierns sista fullbordade skådespelarinsats.

Hans Jokern med sitt vitsminkade ansikte, sina mörka ögonhålor och läppar nerkletade med rött är ett svärtat porträtt som kan leda ända fram till en postum Oscar.
Till och med Jack Nicholson förpassas in i skuggorna av Ledger när denne agerar ut sin ständiga önskan att få se hela världen brinna.

Av Mats Bråstedt
mats.brastedt@expressen.se