Jag är positiv till denna svenska version av dansmusikalen, när jag sätter mig i teaterstolen. Sakta vissnar jag under en krokig väg mot den välkända och älskade finalen.

Första akten är ett förlängt avsnitt av "Let's dance", mycket träning och ett halvlyckat framträdande, där juryn hade gett femmor och sexor. Samtidigt berättas historien trögt och ointressant, skådespeleriet är svagt.

Andra akten börjar lite rörligare och roligare, men snart stannar det av här också. Först i finalen, de klassiska scenerna från filmen med den berömda repliken, fungerar det. Då stiger temperaturen, då görs det bra. Men först då.

Pascal Jansson ser bra ut i huvudrollen som Johnny Castle, har utstrålning, kan förstås dansa, men i början har jag svårt för ballettbenen. Och skådespelare är han inte.

Emilia Ödling Runsteens rollfigur Baby är bäst som barnslig tonåring, men klarar inte växlingen till nästan mogen kvinna.

Mellan Johnny och Baby osar det inte precis av sex, inte när de dansar, inte alls när de pratar.

Det är för lite "dirt" i "dancingen".

Spelscenerna är svaga eftersom det är få drivna skådespelare. Proffs som Per Graffman, Marie Richardson och Björn Granath håller uppe dialogen, men när paret pratar med varandra, då är det stolpig dialog.

Ensemblen dansar, då lever scenen, och bästa dansare är Mia Hjelte, som i birollen Peggy visar kraft och dansglädje i varje danssteg.

Scenografin, som är fotografier skicklig projicerade, tillför mycket, men skildringen av tids­åldern, brytningstiden i början av 60-talet, känns billigt och påklistrat skildrad.

Filmen har många fans och jag har sett den här musikalen med entusiastisk publik, vilket betyder en del.

Stämning är vad den här musikalen behöver - och mycket högre tempo. Skär bort tio minuter av första akten.

Och så lite mer dirt i dancingen, tack.