Det är 36 år sedan After Dark var en fräck, nästan förbjuden show på en bakgata nära ­Stureplan. I dag är det något helt annat. En jättelik show av en sort som ingen annan är i närheten av. Man använder också modern teknik, så att man bakom den sjungande stjärnan kan multiplicera samma person i andra ut­styrslar sjungande samma sång.

Det enda som är kvar från David Bagares gata 1976, det är väl diskorytmerna, men även dessa har ökat i volym så man hela tiden känner det i kroppen.

Numera är After Dark så etablerat att kända artister sjunger in nya texter till sina hits, även om de innehåller självironi. Christer Lindarw sjunger också mycket med egen röst, rena revynummer med spetsade texter, och hans röst har mognat.

Lars-Åke Wilhelmsson, den rosafärgade Babsan, står för den snällgrova komiken med sliriga vitsar som inte precis är färskvara. Men han river också av ett par nyskrivna schlager­låtar och någon kommer säkert att testas för Svensktoppen.

Det är tradition att After Dark har några erotiska dansnummer - och då saktar ­showen av, även om de är snygga, ­nästan vackra. Det är också tradition att After Dark gör artistparodier, men de från Melodi­festivalen känns slitna. Inget överraskar.

Vad som överraskar är att Christer Lindarw gör några politiska ställningstaganden. Framför allt i ett påkostat och ambitiöst nummer med kända homo­sexuella kungligheter ur historien och i en kort monolog om homo­sexuella äktenskap.

Snyggaste showen i Sverige, det är det utan tvekan, men också ut­draget långt med många gropar och för glest mellan skratten.

Kolla in det stjärntäta vimlet från premiären här!