Redan innan britten tar ton för första gången har hans Coldplay skjutsat upp hela Bofors-reserven i luften. Femtio raketer. Luktar krutrök i en halvtimme. Konfetti på det. Och ballonger.
"Tusen tack", ylar Martin efter en kvart. Äh.
Är väl danskarna som ska tacka.
Från intima "Parachutes" via kosmosplattan "X&Y" till pastellrockiga "Mylo Xyloto" har London-kvartetten sett sig bli så pass stora att de säljer ut valfri dunderarena i hela världen.
Även i Parken är det überfläsk. Coldplay anno 2012 är lika mycket hitkavalkad som en visuell kärringstöt som svider på bra i nästan två timmar.
Chrille och kompani rör sig lika hemvant i mullrande rockvältare (knallen i "Violet hill"!) som våta ballader (allsången i "The scientist"!). En knytnäve där. Lite melankoli här.
Coldplay beskylls för att vara tråkiga, intetsägande och skämssvulstiga.
50 000 skandinaver håller nog inte med. Och live är det ju icke-tråk.
Coldplay sprutar ner hela Parken i regnbågsfärgar, lastar iväg fyrverkeripjäs efter fyrverkeripjäs och strösslar varenda kvadratmeter med konfetti. Chris Martin springer från ramp till ramp, kastar gitarren tio meter upp i luften och kör slut på sig själv i "Viva la vida" så pass mycket att han till slut lägger sig ner på scengolvet och hyperventilerar.
"Ni är förmodligen den mest attraktiva publik vi någonsin kommer spela inför", säger en Martin på flörthumör och smeker lättsamt iväg kvällens största applåddragare i "Us against the world".
Fint så.
Men hold your horses, Chris!
Du har ju inte ens landat i Stockholm än.
