Inför en stor happening som en Kiss-konsert brukar många inleda förfesten flera månader i förväg med att lyssna extra mycket på bandet.
Det är något av en helig ritual som syftar till att bygga upp stämningen. Jag har gjort tvärtom och haft en Kiss-fri zon. Detta för att jag har försökt förtränga hur de klassiska låtarna egentligen ska låta, med originalmedlemmarna Ace Frehley och Peter Criss.
Om man har växt upp med denna grupp och hållit den kär i 30 år tar det emot att se Tommy Thayer och Eric Singer som exakta kopior av Space Ace och The Cat. Men om man inte åtminstone ger dem en chans är det omöjligt att betrakta dagens Kiss som något annat än ett barockt företag.

Lira kan de onekligen, Tommy är till och med stundtals för tekniskt briljant för att kunna få till Ace-groovet. Eric Singer gör dock inte skäl för sitt artistnamn. När han ska tackla gamla hederliga Peter Criss-bitar som "Nothin' to lose" och "Black diamond" är det som om någon dragit kattskrället i svansen.
Än värre är att Paul Stanley, som alltid glänste mest under 90-talets återföreningskonserter, svajar så ofta. Han håller långa, klyschiga tal mellan låtarna, men tycks inte ha tillräckligt med energi för att göra mer än en sak samtidigt och sånginsatsen är bitvis fruktansvärd.
Om det inte vore för Gene Simmons skulle bandet haverera totalt. Ingen annan i rockvärlden snackar så mycket skit som Demonen, men när det kommer till kritan är det han som levererar enligt Kiss-manualen. "I love it loud", som på denna turné alterneras med "God of thunder", utklassar i kväll alla klassiker från 70-talet.

Att framföra hela den odödliga livedubbeln "Alive!" visar sig trots allt inte vara så smart. Publiken är inte alls lika extatisk som vid tidigare Sverigebesök och flera låtar från det tidiga 70-talet får ett ganska lojt mottagande.
Det är den publikfriande showen, fyrverkerierna och specialeffekterna, som väcker störst jubel. Men vad hjälper det när det inte finns något musikaliskt jävlaranamma att plocka fram?
Kanske är det dags att göra allvar av Paul Stanleys "hot" om att låta andra, yngre musiker turnera som Kiss i framtiden. Som det är nu börjar Kiss alltmer likna skit.