Lite orolig var jag, eftersom jag följt Mel Brooks skapelse sedan filmen hade premiär för 40 år sedan. Och Brooks film, som han själv gjort till musikal, är tidernas vassaste drift med Broadway och amerikansk underhållning.
USA har gjort massor av flaggviftande musikaler, där det trampats takt och jonglerats gevär. Brooks vände på det, lät Hitlers stormtrupper steppa och visade hur fånigt det var.
Broadway-klass är det inte på svenska versionen, men det är en praktfull iscensättning, som tar sig i mål med hedern och humorn i behåll.

Claes Malmberg har en enorm roll som teaterproducenten Max Bialystock, mannen som ljuger och bufflar sig fram. Han gör den med charm, nyanserat spel och lysande replikföring. Den bästa roll jag sett Malmberg göra.
Kim Sulocki, den nervöse kamrern som vill bli Broadway-producent, har ett fint samspel med Malmberg och kan faktiskt både sjunga och dansa.
Resten är större eller mindre komiska krumelurer.
Magnus Härenstam är en förtjusande självupptagen transvestit som i musikalen spelar Hitler och gör honom till en söt mysfjolla i guldlamé. Heil till mej och heil till dej.
Christine Meltzers sexbomb Ulla, som bryter på parodisk svenska, visar att hon saknar scenvana. Claes Månssons parodiske tysk ser kul ut, men man hör inte vad han säger.
Ola Forssmed, däremot, stjäl varje scen och briljerar med sin egenartade fysiska komik.

Föreställningen segar i första akten, här finns hål som kan tätas, men andra akten har flyt och det stora tyska shownumret, det görs med lust och fräckhet som visar regissören Anders Aldgårds showbizhjärta.
Sällan noteras översättare, men att transportera Mel Brooks avancerade Broadway-vitsar till begriplig showsvenska, det är ett mästerskap i sig. Heil till Calle Norlén.