Som en OS-invigning. Dock osäkert om det är vinter- eller sommar-OS. Man väntar bara på att utövarna ska marschera in på arenan. Eller som "Närkontakt av tredje graden", men fanskapet till rymdskepp landar aldrig. Eller kanske en rekonstruktion av USA:s invasion av Irak. Minus Bush.
Jean Michel Jarre är liksom inte som andra.
Han kallar det inte ens musik.
Han kallar det projekt.
Som om han egentligen vill ratta en rymdraket. Vilket han på sätt och viss gör. Han var för övrigt god vän med Ron McNair som förolyckades i samband med Challengerolyckan 1986.
Och det är lika mycket en rök, laser och ljusshow som ljudshow.

Och allt modell extra allt. Han har så många instrument på scen att de lätt räckt till att bygga kommunala musikskolor i halva Indien.
Den 60-årige fransmannen kompas (heter det så i elektroniska musikkretsar?) av tre herrar som också trakterar diverse elektronisk klaviatur. Alla ljud är konstgjorda med undantag för någon enstaka cymbalsmäll.

Det är väldigt pompöst och förvånansvärt nyansfattigt. Alla låtarna är någon slags variant på gamla retstickan "Popcorn". Det är Syntmattor stora som fotbollsplaner som sveper in i Percys lada. Och monotona trummor bultar hål på trumhinnorna. Och så den lille seriefiguren till fransmannen som hoppar runt och eldar upp publiken yviga gester.
Jag känner igen som lyssnar på honom och undrar nyfiket hur ett fan ser ut. Springer rakt i armarna på ett gäng med Pink Floyd på tröjorna. Jarre är Roger Waters minus sång. Ja, herregud.