Nära Venedig, måndag 11.00

På en av alla miljontals "Autogrill" som ligger utkastade likt plockepinn längs Autostradan i Italien, träffar vi ett gäng hardcorefans från Italien, Belgien och Holland, blandad kompott.

De har stannat vid motorvägshaket för att torka.

Allt är dyngsurt efter regndansen med Bruce Springsteen i predikstolen i Florens, på motorhuven Bruce-tishor med tjugoåriga anor.

– Men det var en fantastisk konsert ändå! konstaterar Simone Pozzo, 40, från Turin. Han har varit Springsteen-fansen han var 14, och såg sin första konsert hemma i Turin 1988.

Gårdagens spelning i Florens var hans 152:a och nu är han på väg norröver, till Trieste, för den 153:e.

– Vi är som en familj som åker runt, det har blivit en livsstil. Jag har Bruce-vänner över hela världen som jag kan bo hos när det är konserter, berättar Simone som om han inte hade haft sin butik i Turin att tänka på, hade rest ännu mer i bossens fotspår.

Mäktigast med Florens- giget var att Bruce vägrade att stå under tak i regnet, konstaterar italienaren, som varit i Sverige två gånger för att se Springsteen ("det var också blött") men som har andra favoriter på sin all time-lista.

2000 Madison Square Garden ("The Reunion tour").

2008 St Louis ("The Magic tour") .

2004 i Minneapolis.

– Spelningarna i USA är bättre, annorlunda. I Europa måste han fokusera så mycket på publiken, i USA fokuserar han mer på musiken, det blir mer intimt.

Han får medhåll av Sacha Rosten, 38, från Bryssel. Belgaren har tappat räkningen på hur många konserter han har sett.

– Jag vet inte om det är 197 eller 198... men det blir inte LIKA ofta nu när jag har barn och familj...

– Eller, en familj till, säger Sacha och skrattar.

  – Florens var en helt unik spelning för mig, jag har aldrig varit på Springsteen när det har regnat förut. Och nu är jag skitstressad över den här biljetten till spelningen i Tri e ste i kväll, som jag hade i fickan. Inte så smart, säger han och försöker lufttorka i den obefintliga vinden.

Jag frågar om någon av dem träffat sin idol i verkliga livet, och Simone Pozzo nickar.

–Ja, hemma i Turin en gång när jag var 16. På den tiden brukade jag också stå utanför hotellen och vänta, det gör jag inte längre.

– Men drömmen är att träffa honom spontant i en bar, sitta ner och ta en öl och bara prata, man mot man.

– Vad jag skulle säga? Jag skulle säga "Tack, tack för att du förändrade mitt liv".

Trieste, måndag 16.00

Framme i Trieste. Adriatiska havet. Det var här Ulf Lundell sa i en gammal intervju en gång att han skulle sitta på ålderns höst och skriva romaner (en passning till James Joyce förmodligen).

Men ingen Ulf Lundell.

Och ingen Bruce Springsteen.

Inte ens de tappra själarna utanför Excelsior Palace med sin storslagna vy över vattnet, verkar ha trott på det. Rullar bara ihop sina Springsteen- affischer när en "insider" kommer fram och säger att bossen flygs in med helikopter direkt till arenan.

Trieste, måndag 21.20

22 och en halv timma efter att han lämnat scenen i Florens, står han i strålkastarljuset på Stadio Trieste.

Det är 22 grader varmt och uppehåll (alla korsar fingrarna).

– Hur mår ni, skriker Bruce Springsteen, publikfriaren, på italienska, och drar i gång.

– ONE TWO ONE TWO THREE FOUR!

Han startar precis som kvällen innan med "Badlands", "No surrender", "We take care of our own" och "Wrecking ball".

De första sju låtarna är precis samma som kvällen innan, vilket är ytterst ovanligt för att vara Springsteen.

Och vi som var på plats kvällen innan tycker nog att han känns lite sliten, ljudet är sämre också, och ingen Patti på scen. Men den bollen fångar stjärnan upp snabbt.

  –Is there a redhaired in the house? skriker Bruce och förklarar att "Patti Patti my donna" är hemma och hjälper barnen med skolan.

Och så var det med den saken.

Trieste, måndag 22.25

"Youngstown" och nu har alla vaknat till.

Nils Lofgren och Little Steven studsar runt på scen och Max Weinberg slår som om det är det sista han gör i livet.

Bruce byter till akustiskt och gör en bedårande version av nya "We are alive" och får sen hela havet att sjunga med i "Oh-oh come take my hand. Riding out tonight to chase the promised land".

"Thunder road".

Klockan har precis övergått till tisdag när han tackar första gången och folk börjar vråla efter extranummer.

Ingen tror att han ska toppa de nio från i går. Det blir sju, och totalt tre timmar och 18 minuter.

Han avslutar med "10th Ave. Freeze out" och en tyst minut för avlidna legenden Clarence Clemons.På väg ut, passerar han precis där vi står och vi ropar att vi ses i Göteborg.Bruce ler och höjer sitt vattenglas.

Trieste, tisdag 00.45

Utanför, i betongkulverten står Stefania Micoli, 16 år och gråter. Foto: Stefan Söderström

Hon kan nästan inte prata så hulkar hon. Hon har just sett sin tredje konsert med sitt livs största idol, och det slutade i katastrof.

Stefania berättar osammanhängande att hon hade tagit sig längst fram, när en vakt kom och ryckte tag i hennes tröja.

– Han sa att jag hade trängt mig fram och kastade ut mig, berättar hon och torkar tårarna med den amerikanska flaggan.

– Jag var så nära att jag kunde ha tagit på honom...

Stockholm, tisdag 17.00

På flyget till Stockholm sitter två utschasade svenskar.

Sebastian Olofsson, 25, från Umeå och David Manninen, 22, från Uppsala. De har varit på drift med Bruce Springsteen sedan den 14 maj.

Förutom de tre spelningarna i Italien, har de sett två i Barcelona, en i San Sebastian, en på festival i Holland och tre i Tyskland.

– Jag gillade San Se- bastian bäst, han var fokuserad rakt igenom och det var en bra publik, säger Sebastian Olofsson, med 38 konserter på sitt cv.

– Jag gillade första i Barcelona bäst, säger David Manninen, som har sett Springsteen live 32 gånger. Men Florens var också grymt, trots regnet - eller kanske därför.

– Han fick jobba för att hålla folk på topphumör, säger David, som fick mobiltelefonen dränkt.

Tyvärr fick de inte höra sin gemensamma favoritlåt en enda gång under den här Europa-svängen: "Incident on 57th street".

– Jag har bara hört den live en gång, säger Sebastian. Det var 2009 och jag fick veta en vecka innan att han skulle spela den i New York.

– Så, det var ju bara att åka.

Nu längtar de efter en varm dusch.

Vi säger att vi kanske ses i Göteborg.

Eller Göteborg förresten, innan dess står Sunderland, Manchester, Paris, Paris och Oslo i deras kalender.

Kanske nån till.

"Tramps like us, baby we were born to run".