The Cure och Robert Smith började pigga och lovande men slutade sega och blodfattiga.
Robert Smith, snart 50 år, sjunger fortfarande känsligt och sprött med sina utsmetade läppar och sitt upptejpade hjärta.

Många gånger blev det så där kantstött och vackert fallfärdigt, som de absoluta höjdpunkterna ”Just like heaven”, ”Lovesong” och ”Pictures of you”.
The Cure är klart bäst när de ger sig på sina finlemmade och odödliga pophits men allt det bygger upp i början av kvällen river de snabbt ner igen, tack vare den där gitarristen som verkade tro att han deltog i VM i luftgitarr.

Gitarristen gjorde allt för att förstöra vad som förstöras kunde. Han manglade flummiga gitarrexperiment, han riffade i tid och otid och muppade runt så mycket på scenen att jag till slut inte orkade fokusera mera. En del i publiken gäspade, andra gick hem.
Hade Robert Smith slaktat sina darlings och kortat ner konserten någon timme skulle The Cures besök i stan varit klassiskt, om man ser till den ovärderliga låtkista de bär med sig.
Nu går man i stället ifrån konserten och försöker kväva en gäspning och blinka bort en töntig gitarrist från hornhinnan.