Lena Nyman är så liten nu. Benen är tunna som pinnar, håret grånat, och huvudet försvinner nästan ner i den stora kudden. Slangar med syrgas stöttar lungorna.
En darrig hand sträcker sig efter nikotin- tuggummin.
- Jag har inte rökt på tre år. Det bara hände en vacker dag, och sen dess har jag inte rökt. Men då hade jag redan fått kol, säger hon.
För tre år sedan var hon så sjuk att hon fick ställa in sitt sommarprogram i radio. Alla väntar fortfarande på comebacken.
Nu är Lena är sängliggande sedan ett år tillbaka. I rummet på sjukhemmet står tv:n påslagen om nätterna - det blir mycket deckare och "Ica-Stig".
Men hon vill inte vara med på några foton: "Jag skulle vilja fixa håret först!". Det får räcka med framträdandet när hon tar emot Cornelis-priset.

"Jag har blivit sämre"

Sist vi såg dig var när du tog emot ett annat pris, på Dramaten.
- Då var jag i mycket bättre skick, jag har ju blivit sämre. En dag svimmade jag bara av. En vän, som har nyckel hem till mig, fick inte liv i mig och så fick jag åka ambulans in på Karolinska. Jag var på väg att få lunginflammation, och det är inte bra för mig. Jag har ju kol, på grund av rökningen, och är oerhört mottaglig för alla bakterier och virus. Sen har jag polyneuropati. Det är en nervsjukdom som heter Guillain-Barré.
Hur yttrar den sig?
- Den sätter sig i muskler och nervtrådar. Det börjar med fötterna, och sen går det uppåt i båda benen. De börjar klia, och ibland känns de inte av alls. Jag kan ju röra fötterna, men det blir allt sämre. Nu kan jag inte gå sedan ett år tillbaka.
Kommer du att kunna gå igen?
- Så fort det är möjligt ska jag börja träna igen. Men jag pallar inte att tänka på att det här tillståndet skulle vara resten av mitt liv. Än så länge skjuter jag bara undan de tankarna. Man vet inte vad sjukdomen beror på, och det finns ingen medicin. Eftersom den är så sällsynt så forskas det inte så mycket.

"Det gör inte så ont"

Hur mår du i dag? Har du ont?
- Det gör inte alls så farligt ont. Men hur mår man av att bara ligga så här? Hela mitt liv har jag alltid jobbat, ända sen jag var barn.
Tänker du på hur otroligt
folkkär du är?
- Det är fantastiskt egendomligt. Just när det är lite kärvt, då blir man alldeles förundrad över svenska folket, hur de kan skicka brev och vilja hjälpa en.
Cornelis var också älskad - men verkade väldigt ensam. Är du en ensamvarg?
- Det kan man nog säga. Men som skådis är man ju aldrig ensam, utan umgås alltid med dem som är med i pjäsen. Då älskar alla varandra och pratar om att fortsätta träffas. Men sen blir det inget av det. Det är ganska smärtsamt ibland, när alla flyger åt varsitt håll.
Finns det några kvar som är dina vänner i dag?
- Det finns det ju. Men eftersom jag har jobbat så mycket har jag bytt grupper hela tiden. Så ett tag umgicks jag bara med hundägare, när jag hade en liten vovve.

"Tuffaste jag varit med om"

Det är sju år sedan din hund, Kaxe, dog. Hur har det varit?
- Kaxe var en tuff liten jävel. En dvärgschnauzer som var helt övertygad om att han var en rottweiler. Han blev överkörd och det är nog det tuffaste jag har varit med om. Men sen försöker man tänka positiva saker, för att överleva. Jag slapp ju se den där lilla saken gammal och sjuk, hur kroppen inte hängde med. Det hade nog varit för plågsamt för mig.
Ångrar du att du inte skaffat barn?
- Det är massor med saker man börjar tänka på när man ligger så här. Det kanske hade varit jättetrevligt att ha barn som kom och hälsade på. Å andra sidan - då hade jag haft 35 år av noja och oro.
Kommer vi få se dig igen på scenen?
- Ja, det hoppas jag! Det brukar vara så med artister, man får bära ut dem från scenen med fötterna före, om man ska bli av med dem. De får bära ut mig också.

Fotnot: Precis när vi ska säga hej då kommer förra årets Cornelis-stipendiat, Rikard Wolff in genom dörren. Lena hade honom som elev på scenskolan, berättar han.
- Den där lilla skitungen, säger Lena, han får inte dua mig, han ska säga fröken.