Det har inte med ålder eller rutin att göra, snarare om förväntningar.

Ulrik Munther, från Kungsbacka - ett par mil från Scandinavium, har redan vunnit Lilla Melodifestivalen (2009) och gett ut ett album (2011).

I det här sammanhanget är han ändå ett oskrivet kort. I dag torsdag, vill säga.

Årets Melodifestival kommer att förändra livet för Ulrik. Det är jag hyfsat säker på. Charmtrollet som fick internationell uppmärksamhet för sin snabba youtube-cover på Lady Gagas "Born this way" har redan många unga fans. Det hade i och för sig även Sean Banan senast, men Munthers musik har potential att nå ut bredare.

Hans "Soldiers" är ingen dum låt. Med melodiskt munspel, taktfasta Pontare-trummor och effektiv pojkbandsrefräng har den alla möjlig­heter att växa till ­något stort på lördag. Munther får finna sig i att vara en tidig favorit.

Thomas Di Levas "Ge aldrig upp" däremot?

Tillåt mig tveka. Det känns till att börja med som om Di Levas schlagerdebut kommer några år för sent. Ännu tyd­ligare är känslan av att det är ljusår mellan bidrag nummer ett och nummer åtta.

Medan Munther förefaller sitta på en raket svävar Di Leva omkring i ett kosmiskt vakuum där han gjort varenda manöver tidigare. Och bättre.

Efter en första genomlyssning undrar jag om startfältets grand old astronaut går säker för någon.

Timoteij gör exempelvis comeback med discodopad Sarek-disco, Sonja Aldén har en Sonja Aldén-ballad som svämmar över av stora känslor och Top Cats gör lömskt poppig rockabilly.

Det är inte lika hisnande kontraster ­mellan artisterna som under den första del­finalen, men det kan bli drama ändå.

Gammal eller äldst eller både och, eller ingetdera?

En oviss schlagervecka har börjat.