Det roligaste med den pågående Springsteen-turnén är att ingen konsert är den andra lik. Jag har sett fyra hittills, och ser redan fram emot den femte.

Den kommer sannolikt att bli en helt ny upplevelse.

Men för att ta den här showen från början: Bruce Springsteen är på kalashumör. E Street Band är i kalasform.

I går slog de till med en sällsynt kalasstart.

Trycket, stämningen och glädjen som ramade in de tre inledande låtarna i går hör till de häftigaste rivstarter jag sett det här gänget göra.

Det var som att de redan spelat en hel konsert med varandra, backstage, för att sedan kliva upp på scenen med den energi som normalt brukar dyka upp kring extranumren.

Men det finns inget som är normalt med det här ärrade rockgänget. De spelar i en egen liga. Med full inlevelse, full koncentration och fullt ös ändå in i mål.

Gårdagens konsert på Ullevi pågick under tre makalösa timmar och 42 ljuvliga minuter. En inte perfekt men ändå hisnande bergochdalbana, med några helt briljanta skruvar mot slutet. Det underbara slutet.

Det är inte första gången Springsteen gör det gamla James Brown-tricket och lägger sig ner på scengolvet och spelar död under extranumren, men gårdagens show måste vara en av de roligaste teaterföreställningarna från 62-åringen. Som frustar och gastar och ser ut som en galen boxare innan han, spelat vimmelkantig, lyckas kravla sig upp för att genomföra en helt magnifik, och samtidigt hjärteskärande vacker, version av "Tenth avenue freeze-out".

Det är så sanslöst underhållande man efteråt känner sig ungefär lika utpumpad och snurrig som Bossen precis låtsats vara.

Och hur svarar rock'n'roll-dåren på det?

Med en ännu galnare avslutning. Med att lyckligt skrika sig igenom "Twist and shout" - extranumret amerikanen refererar till som "The stadium wrecker" - bara för att bli överrastad av den lika lyckliga storpubliken.

Inte rekordbra om man ska vara helt ärlig, men definitivt rekordroligt.

Och i kväll? I kväll är de tillbaka.