FAKTA
William Gerald Golding.
Levnadsår: 1911-1993.
Familj: Gift med Ann Brookfield, sonen David, dottern Judith Diana.
Bodde: I Cornwall, England. Pluggade vid Oxfords universitet.
Personlighet: Skrev redan som sjuåring, skaffade sig ett rykte som mild excentriker och blev med åren allt mer en enstöring.
Skrev helst om: Hur ondska, makt och girighet korrumperar människan, hennes samhällsbyggen, kärlek och moral.
Romaner i urval: Den nya folket (1955), Pincher Martin (1956), Spiran (1964), Pyramiden (1967), Sjöfarares riter (1980), Fritt fall (1989)
En enda nobelpristagare i litteratur kan skryta med att ha torpederat ett tyskt slagskepp:
William Golding.
Ur vraksprillrorna bärgade han sedan grundmaterialet till Flugornas herre.
I Gamla testamentet offras det till en åskan och krigets gud som går under namnet ”Baal”, herre.
Vår Tor, ungefär.
Lägg sen till en hel drös små mer eller mindre elaka smådemoner med samma tilltalsnamn, Baal, och någonstans i filistéernas stad Ekron dyker det så småningom upp en med efternamnet Zebub, den hebreiska glosan för ”fluga”.
Bättre känd som Belsebub.
Ännu bättre känd som Flugornas herre.
För William Golding, avhoppad vetenskapsstudent med radikal far och kvinnosaksmor, kunde sin teologi. Hela sitt liv skulle han brottas med frågan om Guds existens och ondskans väsen.
Det förstnämnda förnekade han för det mesta.
Det andra var han tvungen att acceptera.
För hade man som Golding deltagit i andra världskriget som officer på ett torpedfartyg, hade man redan hunnit se för mycket av livets svärta.
27 maj 1941 deltog han i sänkningen av tyskarnas 250 meter långa krigsfartyg Bismarck med 2 000 man. Tre år senare befann han sig på första parkett vid invasionen av Normandie.
På Dagen D var 32-årige Golding redan en krigsveteran. När freden kom gick han visserligen tillbaka till läraryrket. (Han hade även hunnit fuska en del som musiker, seglare, föreläsare och skådespelare.) Men krigets hade satt djupa spår i hans själ. På lediga stunder satt han och plitade på en roman och fick sitt namn från en scen där några strandade ungdomar tillber en spetsad vildsvinsskalle full av surrande spyflugor.
1953 var romanen klar.
Och gjorde omedelbart fiasko.
21 (!) förlag refuserade Flugornas herre, vilket så här i backspegeln givetvis är en ännu större miss än när Bonniers sa nej till en ung Astrid Lindgren.
Till slut gick Faber & Faber motvilligt med på att trycka ett par tusen exempel - och en blivande nobelpristagare var född.
För även William Goldings senare produktion ibland känns svår och tungläst, så tillhör Flugornas herre vår tids mästerverk. Golding hade den att tacka för sitt adelskap 1988, men kunde också grymta över hur den släpade efter honom livet igenom, som en gyllene fotboja:
”För 25 år sedan accepterade jag etiketten pessimist, utan att inse att den skulle knytas fast vid min svans. Publiken vägrade att släppa ner Rachmaninoff från scenen innan han spelat Preludium i C dur. Mina kritiker fungerar på samma sätt. De gräver i mina böcker ända tills de hittat något som känns tung och hopplöst. Jag förstår inte varför. Jag känner mig inte hopplös själv.”
Men den som leker med Belsebub, gör det kanske inte ostraffat?
Flugornas herre, 1954
Några skolpojkar kraschar med ett flygplan på en öde ö och delar upp sig i två rivaliserande gäng. De försöker skapa ett fungerande samhälle, men mobbing, vidskepelse och våld tar snart över.
Kuriosa:
Fram till 1983 tippade de flesta att näste brittiske nobelpristagare skulle heta Graham Greene. Men outsidern William Golding hann före. Vilket i praktiken innebar att 79-årige Greenes chanser för evigt var borta.