19.15. En tanig, naken man kommer ut på scen endast iklädd gimpmask, nitarmband och grova kängor. Han går fram till scenkanten och spottar på publiken, sedan hänger han på sig en elgitarr. Men tro inte att han försöker att skyla sig med gitarren. Här finns ingen plats för blygsamheter. För att ingen, absolut ingen, ska missa att han är naken, tallar han på pungen i tid och otid.

Gitarristen är ”He Who Cannot Be Named”, medlem i amerikanska punkbandet Dwarves, som kommit till stan för att chocka publiken till extas.
Jag har placerat mig långt fram. En dum idé, visar det sig. För det dröjer bara någon låt innan folkhavet spricker upp i en brutaldans av guds nåde, där testosteronstinna hannar sparkas, puttas och kastar sig mot varandra i sexuell frustration. Mitt i högen av lemmar cirklar en kort kille omkring med vildsint stirrande blick. Munnen är helt nedsmetad av näsblod, men han verkar inte märka det.
Okej, negativa nätröstare, jag får ge er ett halvt rätt. Det här hade jag nog inte tagit med farmor på.

20:30. Norska metalbandet Mayhems tur för rakning. Deras meritlista är svart som natten, med en skandalspelning med blodiga läkarrockar och en sångare klädd i grishud som senaste bravad på svensk mark. Men Mayhem håller sig i skinnet, för av blod och kadaver syns inte ett spår. I stället stryker sångaren Attila Csihar omkring i en lång svart kåpa och väser i micken. Ansiktet döljs av en svart nylonstrumpa. En mörkt suggestiv stämning byggs upp med monotont malande gitarrer och en scen som badar i rök och blått ljus. En stämning som får sig en rejäl knäck när sångaren ropar ”Hello Malmoe” aningen för nasalt. Och bandets chockfaktor är låg. Mer oroad är jag över killen bredvid mig, som leker eldkastare med en flaska hårsprej och en tändare.

Till ett Mayhem som är så här blodfattigt hade farmor fått följa med, men hon hade fått ha marknadens grövsta industrikåpor över öronen. Och hon hade inte gillat det.