Singin’ in the rain, Malmö opera
Publik: 1 432
BÄST: Regniga scener.
SÄMST: Dammig kvinnosyn.

Jo det sjungs i regn. I cirka 8000 liter närmare bestämt. Och det är mäktigt i sig. Verkligen. Som en egen liten föreställning. Men framför allt är det lätt och lagom. Det är väl bara Wilhelm Stenhammar, vars opera "Tirfing" knuffades framåt i repertoaren till förmån för den här musikalen, som deppar. Fast han är död, å andra sidan. Frågan är när man dansade och log så här mycket på Malmös gamla stadsteater senast. Förmodligen inte sedan Jan Malmsjös braksuccé "La cage aux folles".

Musikalen "Singin' in the rain", som bygger på filmen med den klassiska regndansscenen med Gene Kelly, handlar i princip om övergången mellan stum- och talfilm. Den har spelats i såväl Stockholm som Göteborg tidigare, men när den når Malmö är delar av ensemblen utbytt. Karl Dyall är emellertid kvar. Tack för det. Fast det tar 40 minuter innan han tar över scenen med sång- och dansnumret "Ge'rom skratt". Det är så mycket glädje, inspiration och showmanskap i det numret att ja, "man borde bära blydräkt för att inte bli strålskadad". Och tillsammans med Rennie Mirro och Lisette Pagler gör han kvällens första showstopper, Kalles Kaviar-låten "Good morning" (Ja, "Frukostklubben" då, gubbar). Lars Humble har den otacksamma uppgiften att ta över rollen som regissören Dexter efter Johan Rheborg (som var med när Oscars-uppsättningen snodde till sig nio guldmasker 2007). Men han håller rent av Killingklass i rollen som tycks vara specialskriven för Rheborg. Annette Friberg är skitrolig som skrikiga Lina Lamont.

Men allra mest magiskt är förstås regnet. När teatern regnar och hotar att svämma över orkesterdiket där det för övrigt är bra drag. Kul att en institutionsteater lägger krutet på nåt i kulturmössornas ögon så banalt som musikal.
En del romantiska transportsträckor i första drar ner helhetsintrycket.
Sitt gärna kvar i pausen och se när de torkar upp allt regn. Nytt inomhusrekord i lokalvård.