Det är journalisten David Remnick som har följt Bruce Springsteen och hans E Street Band i New Jersey inför den pågående "Wrecking ball"-turnén, under ett antal USA-spelningar, samt några konserter i Europa.

Nu publiceras det långa reportaget i i The New Yorker där Bruce Springsteen, hans fru Patti Scialfa och Bossens vänner pratar öppet och länge om artistens karriärer.

Det framkommer då att Bruce Springsteen har gått i terapi sedan 1982. Krisen började när han slutförde arbetet med den akustiska plattan "Nebraska". Bruce körde bland annat själv från den amerikanska östkusten till Kalifornien. Efter en kort paus satte han sig i bilen och började färden tillbaka igen.

"Inre konflikter"

- Han hade självmordstankar, säger Dave Marsh, journalist och nära vän till Bruce.

- Depressionen var inte chockerande. Han var på en raketresa, han kom från inget och blev något, och nu sparkades hans arsle dag och natt. Då är det lätt att det blir inre konflikter och problem med självkänslan.

Springsteen började även ifrågasatta sina förhållanden och varför de ofta var korta och utan riktiga känslor. Han hade även svårt att släppa sin uppväxt. I flera år körde han förbi sina föräldrars hus, ibland tre eller fyra gånger i veckan.

I The New Yorker går det att läsa att Bruce Springsteen flera år senare presenterade låten "My father’s house" med att berätta vad hans terapeut sa om dessa nattliga färder vid föräldrarnas hem.

"Något gick fel"

- Han sa: "Något hände, och du åker tillbaka för att du tror att du kan fixa det. Något gick fel, och du fortsätter att åka tillbaka dit för att se om du kan ordna det." Jag satt där och jag sa: "Det är vad jag gör". Då sa han: "Well, det kan du inte."

Senare stod Springsteen på scen - precis som han ofta har gjort - i mellan tre och fyra timmar. Bruce säger till The New Yorker att det då var lika mycket för att bjuda publiken på något extra som det var av "ren rädsla, självhat och självförakt".

Han vill bli uppbränd, han vill tömma sig själv på energi.

Bruce Springsteen förklarar för The New Yorker:

- Mina problem inte lika uppenbara som droger. Mina var annorlunda. De var tysta problem - lika problematiska, men tysta, säger han och fortsätter:

- Med alla artister, på grund av historia och självförakt, så finns en det ett enormt tryck mot utplåning som sker på scen.

- Man är fri att vara sig själv under de där timmarna: rösterna i ditt huvud försvinner. Det finns ingen plats för dem. Det finns bara en röst, och det är rösten som du pratar med.