Thåström bjöd på massiv upplevelse

Joakim Thåström förlade sin turnépremiär till Borlänge även i fjol. Då bjöd han på en tung, mörk och massiv upplevelse med en massa beslutsamhet men utan glädje.
Det var imponerande, det var väldigt Thåström - men det var för bångstyrigt svårmodigt för min smak.
Det är ingen enorm skillnad på fjolårets turné och den show han spelar med nu, men det är de små detaljerna som gör det.
Som att Thåström nu har ett färskt album att luta sig mot.
Som att han stöper om "Alla vill till himlen" till ett stort jävla industriblock, att han ser ut som en galning i "Var e vargen", att han får till mördarballaderna bättre än självaste Nick Cave i "Långtbort" och "Fanfanfan".

Thåström är heltänd men fortfarande lyhörd. Han är generös men aldrig utan att söka bekräftelse.
Dessutom är han - ! - rolig.
När han avslutat en fantastisk blues från andra sidan kallad "Kärlek är för dom" stirrar han mot publiken och utbrister:
- Varsågoda!
Jo, man tackar.