Syntkungarna är inspirerade

Ironiskt nog dammsög Martin L Gore, bandets låtskrivare nummer ett, ebay på gamla analoga syntar inför arbetet med senaste albumet "Sounds of the universe". Bara för att sedan komponera en slags avig elektronisk blues på dem.
Att skivan utgör en parentes i engelsmännens imponerande katalog är tydligt. Trion verkar ha drabbats av samma insikt och tonar ner inflytandet av de nya låtarna för varje show som går.

Bra det. Konserten i Arvika i somras var ett märkligt antiklimax. Då framstod Depeche Mode som både snåla och trötta. På kant med sig själva och sitt nya material, osams med ljuset och videoeffekterna.
Nu förefaller de nytända. Inspirerade, stundtals spralliga.
Viljan att skapa ett organiskt sound går ibland för långt. Det är inte utan att man saknar avhoppade Alan Wilders utsökta programmeringar i vissa nummer. Och kanske är jag nostalgisk i överkant, men de bästa låtarna är inte sällan de där Martin L Gore släpper gitarren och ställer sig bakom synten. Hade någon bara ersatt Depeche Modes aningen för hårtslående trummis med en maskin hade det kunnat bli en helt annan resa.

Nu blir det ändå väldigt bra - till slut. Efter en intressant men ojämn berg-och-dalbana växlar Depeche Mode in på ett publikfriande spår som får hela arenan att koka.
Man kan inte direkt påstå att de utmanar i showens final, men de livefavoriter som de fyrar av är fortfarande så starka att det vore löjligt att komma med några anmärkningar. Och när David Gahan kastar kläderna och dansar fram på den långa ramp som sträcker sig ut i publikhavet är han återigen den coolaste syntsheriffen i stan.