Mig fick han redan vid hallå, som i "Hello Stockholm!".
Bruce Springsteen satte nämligen ner bootsen direkt, han visade att han inte tänkte acceptera att några yttre omständigheter skulle paja den här kvällen också.
Han bara körde på med en om inte briljant så åtminstone en väldigt klyftig show.
Att låta Nils Lofgren inleda med att spela en visa från Astrid Lindgren-land var finurligt. Att därefter dundra på med Creedence-covern "Who'll stop the rain" var roligt. Men det var fortsättningen som imponerade mest.
Den entusiastiska, inlevelsefulla fortsättningen.
Grundproblemet, om vi ska vara sådana, återstår fortfarande:
Det här är en turné som famlar efter sin egen identitet.

Ett gäng nya låtar

Skillnaden med de shower Springsteen och hans E Street Band knockade Ullevi med i fjol är frapperande liten. De nya låtarna, från skivan som kom i januari, är den tydligaste. Och, trots några småändringar och covers, den enda betydande.
Det är lite klent för en man som återuppfunnit sig själv som liveartist för varje turné under 00-talet.
Nu visade herrn ändå musklerna så att det räckte för en ny svensk succé.
Med imponerande pondus och en inställning som man annars bara hittar hos resultatinriktade idrottsmän svepte Springsteen med sig Stadionpubliken från start.

Turboväxel

Sin vana trogen lyckades han dessutom peta in både turbo och överväxel flera gånger om.
En entusiastisk glöd kvällen igenom och en rad höjdpunkter, tills det blev natt och showen kulminerade med de sju extranummer där den liknade en ångvält snarare än en rockkonsert.
Imponerande, och väldigt lovande för fortsättningen.
I kväll måste ju Springsteen hitta på något nytt.
Det är inte jag som säger det. Det är så han fungerar.