GÖTEBORG. I första extranumret, "Born free", står hon plötsligt ute i publikhavet med en brinnande bengal i näven. Det röda irrblosset lyser upp i natten, det blir en väldigt vacker bild av en publik tillsammans med en artist som brinner.
För M.I.A, eller Maya Arulpragasam som hon egentligen heter, är som en brinnande raket på Way out west. På en i och för sig rolig, men indietung, manlig och väldigt vit festival där de flesta låter likadant och ser likadana ut. Maya är något annat, hennes idé om musik är något annat.

Inte för att "det andra" alltid är så medryckande och fantastiskt. Flera i publiken hinner tröttna redan på en utdragen inledning, när en dj står på scen och M.I.A inte ens syns till. Efter en kvart kommer hon in, i grön stor jacka och ett par fantasifullt mönstrade solglasögon. Med hjälp av tre dansare, stora bildskärmar och laserljus får 25-åringen i gång partyt, men det känns först inte direkt som det är popmusikens framtid som står däruppe. Mer som att det är fest på fritidsgården.
I sina bästa stunder får M.I.A till en perfekt mix av beats, färgexplosioner och stenhård attityd där det i slutändan inte går att undvika att dansa. Lika ofta ser och låter allt bara ostrukurerat.

Uppenbarligen gillar hon sin svenska publik, för flera gånger återvänder hon till främsta publikraden med mikrofonen. Det är alltså där hon står med ett rött ljus i ena näven medan hon skriker "Born free!"
Just där och då är M.I.A Way out wests mest självlysande stjärna.