Roxette saknar kraft och nerv

För att börja där vi slutade senast:
Det är fantastiskt att Marie Fredriksson klarade fighten mot cancern. Ett mirakel, faktiskt. De få i min i närhet som fått diagnosen hjärntumör har förlorat den kampen.
Men. Någon musikalisk prestation är det ju inte att vara frisk.
Maries comeback förtjänar fansens jublande hyllningar, men rent professionellt finns det ingen anledning att bedöma Roxettes show annorlunda - mildare - bara för att hon varit sjuk. Det vore inte rättvist mot någon.
Ändå kan jag inte låta bli att imponeras.
Ändå blir man rörd.

Marie Fredriksson var ett energiknippe live på 90-talet, nu går hon en skör balansgång konserten igenom. Hon sjunger försiktigt, undviker de svåraste tonerna och tar ner "It must have been love", "Fading like a flower" och "Listen to your heart" när stämbanden inte pallar. Men hon skimrar också.

Det är, trots att det svajar till, med Marie vid ena mikrofonen som konserten känns som mest och funkar bäst.
Det bränner inte till särskilt ofta, fast det finns verkligen stunder då Roxette har den gamla glöden inom räckhåll.
Men ju längre konserten pågår, desto mer läcker kraften ur showen. Och framför allt - desto mer känns det som The Per Gessle Show.

Vissa likheter är ju oundvikliga, med tanke på att bandet i princip är detsamma som han genomförde sin senaste europaturné med, men de raka rockarrangemangen klär en del 80-talsklassiker rätt illa. Det är välspelat men blir jämntjockt och händelsefattigt efterhand. Som om de spelar samma låt igen och igen. Och när det börjar dyka upp 60-talsdoftande powerpopdängor från Gessles soloalbum blir det underligt på riktigt. Som om Roxette råkade tappa bort framgångsformeln under sin långa paus.
Tydligast märks det i finalen. När det är tänkt att kvällen ska lyfta, är det som att energin redan tagit slut.
Klantigt?
Nej, men snopet.