Robyn har kämpat sig till en position så unik att hon till och med skulle kunna spela in en gammal svensk folkvisa i ett helt oironiskt arrangemang och placera den på ett album tänkt att lanseras världen över.
Så det gör hon.
Andäktiga ”Jag vet en dejlig rosa” ligger sist på ”Body talk pt 1”, uppföljaren till ”Robyn” från 2005. Albumet som tog Robyn upp på topplistorna igen, som gav henne en plats som uppvärmare på Madonnas senaste Europaturné.
Det är ett briljant album: Robyn låter fortfarande som hon har fingret i luften, på utflykt någonstans på ett dansgolv från framtiden. Musiken låter modern, och djärv – och samtidigt hitspäckad och välbekant.
Men skivan är för kort.
Åtta låtar bara.
Hur tänkte hon där?

På sina två kommande album, antagligen. Som också ska ges ut i år.
Men det är synd att klaga.
Comebacken inleds med den minimalistiska prat-technon ”Don’t fucking tell me what to do” som får discobollarna att snurra lyckligt i 45 varv per minut.
Sedan demonstrerar Robyn sexig robotdans (”Fembot”), blir huvudperson i svängigt svartsjukedrama (”Dancing on my own”) och gör somrig raggamuffinpop med Diplo ”(Dancehall queen) – allt utan att kännas det minsta spretig.
Sången är så cool, texterna så begåvade, electrosoundet så säkert och melodierna så stringenta.
Referenserna är genomskinliga, men resultatet är färgsprakande popmusik.