Nu, två och ett halvt år senare, har hennes röst än mer patina och det klär henne lika väl som den sobra, svarta klänningen hon bär.
Med kapellmästare Pär Wiksten, från Wannadies, har hon inte bara en låtskrivarpartner utan också en man som vet att stötta henne på rätt sätt.

Bandet svänger starkt. Musiken är, precis som Amanda Jenssen, anakronistisk - med avstamp i 20-talsjazzen, med intryck från swingen och 50-tals-rock'n'rollen är det helt enkelt svårt att sätta rätt årsstämpel.
Strunt samma. Amanda Jenssen har hittat ett uttryck som sitter snyggt ihop med hennes hesa men melodiska röst.

Visst. Hennes sätt att ta publiken är emellanåt lätt blasé. Och hon kan fortfarande vara valpig på scen. Men aldrig när hon sjunger.
Då känns det inifrån och ut. Hennes musik är smittsam och läcker med ett band som begriper hennes minsta vink.