U2 kan smälla upp enorma rymdskepp, men de kommer inte ens i närheten vad gäller visuell entertainment.
Även om detta på sätt och vis är bantat jämfört med inomhuskonserterna i februari är det på många andra sätt mäktigare. Som när raketer skjuts från en kran bakom scenen i "Ich tu dir weh" och Anders Fridén, som med sitt In Flames tänker smälla samma scen sönder och samman ett dygn senare, tvingas konstatera att "detta blir svårt att slå".
Sekunder senare åker sångaren Till upp osannolikt högt på en ramp och häller eldgnistor över keyboardisten Flake, som reser sig oskadd och i ett illusionsnummer värdigt Joe

Labero dyker upp på löpbandet. Som en Forrest Gump fortsätter han att gå medan Rammstein med Ministrys precision börjar mata ut "Benzin" (med ett fiktivt "fan" som sätts i brand à la Metallicas "Load"-upplägg), "Links 2 3 4" och "Du hast" (hela piren gungar).
När sedan "Ich will" exploderar så hårt att allting bara skakar har den tyska maskinen, trots en väl förutsägbar låtlista, nått sitt mål.