Om man summerar 00-talet finns det ganska exakt två band som växt ut till arenarockgiganter. Coldplay och - Green Day.
Den amerikanska punkpoptrion, som sålt över 70 miljoner album, ligger snudd på steget före. Hungrigare än någonsin. Det är liksom ingen slump att den enda duett (en Skids-cover) de spelat in, har de gjort med U2.
I våras, fem år efter den politiska rockoperan "American idiot", kom uppföljaren "21st century breakdown".

"Vår tids Beatles", skrev min bevandrade kollega Martin Carlsson om den cd:n. Tre små ord som kan låta lätt idiotiska - spikrak powerpop är inte gjord för att intellektualiseras hur ambitiös den än må vara - men beskrivningen är förstås på pricken.
Live är Green Day sjukt underhållande från första början. De brassar på med pyro redan i inledande "21st century breakdown". Sångaren Billie Joe Armstrong kutar upp på en läktare och skapar kaos i låt nummer två ("Know your enemy"). Sen följer stagediving, sjungande fans uppe på scenen samt baptistceremoni. Innan tredje låten "East Jesus nowhere" ens ebbat ut.
Jag har förvisso sett dem förut, men den här gången är energin är rent häpnadsväckande. Green Day skapar publikkontakt av tredje graden, och de gör det innan de ens hittat överväxeln.
Det smäller och det sprakar och hela Globen skakar. Trions punkpop är melodiös och koncis men mest av allt underhållande.

Jag har alltid tyckt att "King for a day" är en rätt hopplös låt, men när Billie Joe sätter på sig en tiara och daskar takten på sin bleka skinka under ett saxofonsolo (!) är det både en briljant parodi på arenarock - och lysande arenapunk.
Sen växer konserten ännu mer i det bisarra soulmedley som följer. Hela bandet (undantaget trummisen Tré Cool) ligger på rygg medan Billie Joe sjunger "Shout"/"I'll be there"/ "Stand by me"/"(I can't get no) Satisfaction".
Det kan inte mäta sig med "Boulevard of broken dreams", "When I come around", "Good riddance" eller "21 guns" i musikalisk briljans.
Men det är ett fullkomligt lysande hyss.