De sjunger "I love it loud".
Det verkar i vart fall ljudteknikern ta fasta på, för det här är inte bara den största konserten i Malmö genom tiderna, utan säkert också den högsta.
Jag fick mess från Malmöförorten Söderkulla där det gick alldeles utmärkt att njuta av Kiss med balkongdörren öppen.
Härligt att öronen också för lufta sig i dessa tider då ljudpolisen har alldeles för stor makt.

Men inte bara play it loud utan också förvånansvärt vitalt. Inledningsvis briljant.
En seg svacka i mitten. En lång sådan. Som kulminerar med ett kombinerat trum- och gitarrsolo med något slags Cape Canaveral-scenografi. Och till slut alla växlarna i inklusive overdriven mot slutet.

Det startar lovande med bästa spåret på den ganska meningslösa comebackskivan, som är turnéns utgångspunkt. Bäst tycker jag att den oemotståndliga "Crazy crazy nights" är med den klassiska raden "We love it loud".
En video- och ljusshow som ser dyr ut. Bra wattvaluta för dem som nästan betalt 700 för biljetterna således. Ja, och som bonus brinner det lite här och där och stundtals är stadion ett eget OK Coral.

Många andra kända Kissattribut redan från start. Trummisen sitter uppflugen på världshistoriens största trumpodium och de tre strängkliarna studsar omkring i scenens framkant mot en fond av förstärkare och tv-skärmar. De håller på i över två timmar, vilket är en timme för långt.

Paul Stanley har också uppenbara problem att pricka de höga tonerna och spar på krutet till den, ska det visa sig, smått fantastiska avslutningen som egentligen börjar med "Detroit rock city" och slutar med "Beth" och alla andra stora hits.
Då dansade till och med publiken längst bak mellan bänkraderna.

De närmar sig 60-årsträcket. För gamla? Nej, även det känns lite löjligt att de hyllar spritsorten Gin som potensförhöjare när det snarare är Viagra de knaprar nuförtiden.
Så kom tillbaka. Snart.
Men utan ny platta i bagaget.
Men gärna med Ace Frehley för han var saknad i kväll.