Paramore har drabbats av ”Twilight”-boosten med ”I caught myself” och ”Decode” som är med på ett soundtrack till filmerna. En bit har det väl hjälpt. Men mest har amerikanarna framgången att tacka för sin lättsamma punkpop med stänk av bitterljuvt, sin energi och, framför allt för Hayley Williams.
Hon sjunger med intensitet och charm. Hon står inte still en sekund, är en rödhårig yrhätta som kan förvandla en begravning till ett väckelsemöte.

När bandet pumpar på som mest gungar marken bokstavligen i Frihamnen i Göteborg. Energin går att ta på och där bandet inte riktigt når fram på plattorna, är scennärvaron och kraften från scen desto större.
Hayley Williams behöver inte kämpa en sekund för publikens gunst. Hon får den av naturliga skäl, får allsång för att hon förtjänar det och hyllningar för det inte finns något annat att ge.
Paramores enda bekymmer är att bandet börjar på topp och fortsätter i samma fart. Det funkar för en knapp timme. Och det funkar definitivt tack vare Hayley Williams.