Ozzy Osbourne - Scream

Det kommer att kosta ungefär 300 000 kronor att kartlägga Ozzy Osbournes genetiska kod för att i bästa fall se hur droger absorberas av kroppen. Så lyder den senaste nyhetsstoryn om denne bisarre artist. Pengarna hade kanske gjort mer nytta som en muta till en av hans rådgivare, tillsammans med en lapp med budskapet: dumpa Churko!
”Scream” kommer, liksom hans övriga bleka släpp på 2000-talet, att sälja bra hur skivbranschen än ser ut. Ozzy är stor business, ett av väldigt få namn som lockar både gamlingar och ungdomar. Men det är faktiskt tre andra figurer som är mest intressanta i sammanhanget: Zakk Wylde, Gus G och framför allt Kevin Churko.
Förra året avpolletterades Zakk, gitarristen som satt sin prägel på sångarens alster och konserter i drygt 20 år. Ytterst välkommet, men till skillnad mot vid de tidigare så framgångsrika gitarristbytena tillåts inte Gus ta med hela sin personlighet. Övertonerna i till exempel ”Diggin’ me down” skriker Zakk, även om hans ersättare emellanåt lyckas få in såväl mer melodiöst som brutalt spel – inte minst i ambitiösa ”I want it more”.
Skyll det på producenten och låtskrivaren Churko. Detta är hans verk från början till slut. Ett fall framåt jämfört med ”Black rain”, men fortfarande en överlastad produktion. En bländande och händelserik ljudvägg – ”Soul sucker” är knockoutmassiv – som gjord för att gömma en Ozzy Osbourne som faktiskt är 61 år gammal och bara kan sjunga med hjälp av modern teknik. ”Time” är dock en extraordinär låt – ända tills studiotricken gör sig påminda mot slutet.