Hur man blir legendarisk under sin livstid? Ge ut en superplatta, sälj tio miljoner ex - och sätt stopp där.
Det har snart gått 14 år sedan Lauryn Hills första, och enda, soloalbum. Det sägs att ett nytt är på gång, men det har det sagts förut.
Nu är amerikanskan tillbaka på ­scenen. Men comebacken motsvarar bara delvis de högt ställda förväntningarna.

Hon äger scenen från första början och får mikrofonen att låta som ett trollspö. Dessvärre verkar hennes band tro att de hamnat på audition för Lenny Kravitz. De är tekniskt skickliga, men åh så odynamiska. Det bankas på ­varenda trumskinn, tangent och sträng med full kraft - vilket ironiskt nog får styrkan i materialet att försvagas.
Lauryn Hill spelar hela debuten, och kryddar med Fugees-hitsen. Hon är fantastisk. Och körtrion äger en ofrånkomlig ­soulpondus. Men den entusiastiska publiken sätts ständigt på prov. ­Briljansen framgår bara ibland. Alltför mycket dränks i ett ljud som påminner om - oljud.