Konserten i Göteborg i somras var okej, men den var ett slags mellanting från ett band som inte riktigt visste vilken väg de skulle ta. Coldplay spelade nya låtar, som ingen hört tidigare. Och gamla låtar, precis som vi hört dem förut.

I den svettigt fullsatta rockklubben i Oslo hittar bandet fokus igen. Det finns inget energiläckage i den komprimerade låtlistan. Coldplay börjar redan fyra på eftermiddagen, men eftersom det är becksvart ute och ännu mörkare inomhus – frånsett några blinkande neonringar på scenen – känns det inte lika underligt som det kan låta.
Bandet spelar fokuserat, snudd på forcerat till en -början, med en övertygelse som färgar varje låt. Spelningen kan ses som ett slags led i lanseringen av färska albumet ”Mylo xyloto”, men är lika mycket en ren -styrkedemonstration.
Coldplay spelar bara hits. Ändå utelämnar de låtar som ”Lost”, ”Talk”, ”Politik” och ”Speed of sound”. Det är imponerande.

Att spelplatsen inte är Wembley Arena spelar mindre roll. Chris Martin kommer agera arenadomptör om man så stänger in honom i en flyttlåda. Han har de stora gesterna i blodet. Han har också ett hjärta som bultar för publiken lika mycket som för musiken.
När allsången kommer – det tar bara några minuter in i konserten – växer Coldplay flera meter. När de märker gensvaret i ”Paradise” – som tycks byggd för att välta superarenor – slår de i taket av ren spelglädje. När de senare når fram till ”Viva la vida”, låter de som rockens absoluta giganter.
Coldplay är både störst och bäst just nu.