Det är knappast Marie Fredriksson som säger det, inte Gessle heller för den delen. Det är soundet på Per Gessles cd, "Party crasher", som råkar avslöja Roxettes framtid.
Gessles tolv nya låtar säger allt.
Hans kommande cd är med största sannolikhet det närmaste en återförening av Roxette vi kommer att komma.
För tvärtemot vad albumets första singel, syntpopkaramellen "Silly really", skvallrade om är det bara delar av "Party crasher" som lånar idéer från 80-talets new wave-band.
Undantaget några lekfulla utflykter i reggaelandskap och power pop-territorier påminner "Party crasher" nämligen väldigt mycket om Roxette.

Det finns ballader som skulle kunnat vara hämtade från "The ballad hits" och uptempospår som låter omisskännligt Roxette.
Det känns som om sångpartnern Helena Josefsson, som briljerat på Gessles senaste soloprojekt ("Mazarin", "Son of a plumber", "En händig man"), sjunger Marie Fredriksson-rader vid mer än ett tillfälle.

Nu har Gessle berättat att "Party crasher" är en inspirationsplatta. Ett album han lattjade fram sedan han fått smak att göra musik på ett, för honom, helt nytt sätt - att arbeta med grooves på laptopen.
Det känns som om han tidigare skrotat alla låtidéer som hamnat för nära Roxette, med förhoppning om att det trots allt ska bli en comeback för Sveriges mest framgångsrika popduo genom tiderna.
Nu låter det som om han gett upp det hoppet.

"Party crasher" är, tack vare språkvalet, en platta med internationell potential. Gessle utesluter varken Europaturné eller utlandslansering.
Men jag tror han fimpat tanken på en uppföljare till "Room service".
Sagan om Roxette är färdigskriven.
Nu börjar ett nytt partaj.