Vägen som ledde fram till Slane Castle utanför Dublin var så smal och så igenkorkad av människor att jag ett tag var orolig för att vi inte skulle hinna fram till konserten i tid.
Det var juni, en härlig sommardag, och det var 1985 och Bruce Springsteen skulle ha premiär på sin Europaturné.
Jag hade kamrater - låt oss kalla honom Mats Bråstedt som var nästan besatta i sin beundran för Bruce Springsteen, men även om jag egentligen aldrig haft nåt emot honom hade jag svårt för att ge mig hän så totalt.
Jag var vid Slane Castle på uppdrag av Expressen och när vi väl kom fram till slottet var det som om en markbunden himmel öppnade sig i en dalgång så grön som Irland och med en folkmassa som stod, satt eller låg på sluttningarna.
Jag hade sett Bruce Springsteen åtskilliga gånger - allt från den berömda Konserthus-spelningen i Stockholm 1975 till Hamburg, Minneapolis, Los Angeles, Köpenhamn - men det hade varje gång varit i ganska små eller medelstora hallar.
Den 1 juni 1985 var första gången jag upplevde Bruce Springsteen som en helbrägdagörare, en frälsare inför folkmassor så stora att inte ens Jesus kunnat konkurrera.

Utan att ha dyrkat Bruce Springsteen var jag ändå knäckt under och efter konserten - jag trodde ju inte att det var möjligt att skapa en så pass intim stämning inför så många människor.
Turnén byggde på Born in the USA och konserten byggde förstås på ett knippe låtar som brann i all sin enkelhet och sitt själfyllda rockpatos. Jag sa till mig själv att "Bobby Jean" (som handlar om gitarristen Steve Van Zandt och saknaden efter honom) måste vara en av de bästa rocklåtar som gjorts.
Men ljuset kom inte förrän vid extranumrena.
Bruce Springsteen kom ensam ut på scenen med en akustisk gitarr om halsen.
Det tog en stund innan jag kände igen låten han spelade.

MATS OLSSON 1984. Ett år tidigare låter han sig frälsas av Bruce Springsteen vid ett slott i en dalgång. Jag hade alltid tyckt om den i original, men dels kunde jag inte fatta att just Bruce Springsteen gjorde en gammal Beach Boys-hit och dels hade jag aldrig hört den så avskalat naken och - ursäkta - äkta.
"When I grow up (to be a man)" gjordes i original i sedvanligt högt Beach Boys-tempo med ganska snärtiga gitarrer, karaktäristisk stämsång och ett väldigt originellt arrangemang där sångaren ställer sig olika frågor om hur livet kommer att bli och bakgrundskören lägger in "...fourteen... fifteen... sixteen...seventeen... " och så vidare i takt med att sångaren blir äldre.
Det hade varit ganska stökigt kring Slane Castle den här dagen, fyllan var enorm - vi var trots allt på Irland! - och fick Springsteen att dan efter gå ut med ett budskap i Expressen om att man inte måste dricka så in i bomben för att ha kul.
Men det tog ungefär trettio sekunder innan det tystnade i dalgången och på kullarna kring Slane Castle. I Beach Boys version var låten en glatt poppig historia om en tonåring som inte vet vart livet ska ta vägen, men i Springsteens version fick låten och dess frågor en helt annan innebörd.

Tystnaden var andlös kring Slane Castle.
Jag vågade knappt andas.
Det var - och det är alldeles sant - som om tiden stod stilla när Springsteen slog ackorden och man hörde varje ord som han sjöng.
Will I dig the same things that turned me on as a kid?
Will I look back and say I wish I hadn't done what I did?
Will I look for the same things in a woman that I dig in a girl?
Will I settle down fast or do I first wanna travel the world?
Will my kids be proud or think their old man's a square?
Will I love my wife for the rest of my life?
OFÖRGLÖMLIGT. Bruce i randig tröja under den oförglömliga konserten utanför Dublin 1985. Foto: AP, LASSE JANSSON Brian Wilson var förstås det musikaliska geniet i Beach Boys, sångaren Mike Love fick alltid - med all rätt! - en massa goja och framstår i dag som en Rockfolket-wannabe i allt märkligare Beach Boys-varianter.
Men det var trots allt Mike Love som skrev texten till "When I grow up (to be a man)", och det tyder på stor lyhördhet, nyfikenhet och mod hos Bruce Springsteen att han kom ihåg låten, lyssnade ordentligt på den och vågade göra den.
Jag följde hela Europaturnén 1985, men jag hörde aldrig honom göra den fler gånger. Varje gång det blev dags för extranummer och akustisk gitarr gjorde han Elvis Presleys "Can't Help Falling in Love".
Kanske var det bara vi - Springsteen, jag och nån till - som blev så gripna av Beach Boys-låten.
Kanske hade frågorna om att bli vuxen en större innebörd för en rockmusiker som blev rockgud och egentligen inte alls visste eller förstod vad livet och beundrarna skulle göra med honom.
Och för att inte vara en tolvtaggad Springsteen-fan kom jag genom åren att stöta på honom väldigt ofta.

E Street Band. Foto: Jansson Lasse Vi bodde på samma hotell, Sunset Marquis, i Los Angeles några veckor sommaren 1980. Jag såg faktiskt Springsteen i lobbyn redan första dan, och det tog mig ungefär två dygn innan jag fattade beslutet, jag måste skicka ett vykort till Mats Bråstedt.
Jag stoppade Springsteen i lobbyn och sa: "Jag är journalist, jag är från Sverige, jag är på semester och jag lovar att jag ska inte säga så mycket som 'hello' om du kan hjälpa mig med en sak, om du kan skriva en hälsning till min vän Mats."
"Sure", sa Springsteen, och så var det inte mer med det.
Han var på den tiden ihop med en skådespelerska som heter Joyce Heiser (om ni minns tv-serien Lagens änglar var hon med i ganska många avsnitt, hennes rollfigur hette Allison Gottlieb) och jag vet inte vad jag gjorde då, men det slumpade sig så att min dåvarande flickvän och Joyce Heiser simmade tillsammans varje dag i hotellets pool.

Vi bodde i rummet ovanför Springsteen och varje kväll kom han hem till hotellet med en spritpåse (mest vodka), gick ner med ishinken och tryckte ut is från automaten vid poolen innan han gick upp igen, satte sig med Joyce på balkongen och drack.
Efter två och en halv vecka låg jag vid poolen och Springsteen frågade om han fick lägga sig på solstolen bredvid min.
Vi pratade i två timmar om precis allting och när han skulle gå sa han:
"Jag vet att du är journalist, men du har varit schysst mot mig och du får göra precis vad du vill med det vi har pratat om."
Jag hade inte antecknat ett ord, men när han försvann upp på sitt rum sprang jag som en idiot till mitt och försökte rekonstruera vad vi pratat om.
Det blev ett uppslag i Expressen.
Samma kväll kom han fram till mig, drog upp nåt ur ett stort kuvert, visade det och sa:
"Vad säger du? Är det inte snyggt?"
Det var omslaget till The River.
På våren 1981 kom den turnén till Europa och jag åkte ner till Köpenhamn en dag före konserten, det var bara en känsla jag hade, att det skulle vara viktigt.

När jag och fotografen Lasse Jansson checkade in på Plaza stod Springsteen i lobbyn och jag hälsade på honom och han kom verkligen ihåg mig.
"Jag vill gärna gå på Tivoli men jag vet inte var det ligger", sa han.
"Ge mig en minut att ställa väskan på rummet så ska jag ta dig till Tivoli", sa jag.
Däremot sa jag inte att Tivoli låg tvärs över gatan från Plaza.
Han hade inget emot att Lasse Jansson följde med och vi gick i över en timme på Tivoli, jag berättade anekdoten om hur jag var med när Sex Pistols också ville gå på Tivoli men inte fick komma in eftersom de hade ölflaskor i händerna.
När vi var färdiga med Tivoli sa Springsteen:
"Det är okej om ni tar en bild på mig."
Lasse Jansson tog en bild på Springsteen och mig, och vi hade text och bild en dag före alla andra - men när bilden kom i Expressen var jag bortklippt; då hade jag ändå min finaste New York Dolls-tröja på mig.
Men jag hade ett projekt:
Samtidigt som Bruce Springsteen skulle spela på Hovet i Stockholm skulle Sir Douglas Quintet - med Doug Sahm och Augie Meyers - spela på Göta Lejon och Springsteen visade sig vara en stor Sir Douglas-fan.
Mitt projekt gick ut på att sammanföra dem.
Det gick inte riktigt som jag hade tänkt mig.

Vi blev av med Doug Sahm (så här i efterhand kan jag säga att jag inte tror att Doug ville erkänna att nån var större än han själv) så när vi verkligen träffade Bruce Springsteen var det jag, Augie Meyers och hans dåvarande fru, Carol.
Springsteen var på strålande humör.
Under sina första år hade han och The E Street Band varit förband till Augie Meyers Western Head Band i Texas och han berättade lustfyllt och glatt om hur de åkte och köpte sprit och tunnor med Kentucky Fried Chicken och satt i Augie Meyers gamla turnébuss från 1952 och åt och krökade. Springsteen till och med erkände att han en gång blev så full att han spydde ut genom ett av bussfönstren.
Och här, just här, ligger själva essensen i att växa upp.
Det är jobbigt nog som det är, det är betydligt mer komplicerat om man är en bra bit över trettio och har alla rockmusikens myter att leva upp till.
När Mick Jagger och Keith Richards i Rolling Stones fick frågan - första gången för trettio-fyrtio år sen - om man kan spela rock och "bli gammal" tog de alltid sina gamla blueshjältar, BB King, Muddy Waters och Buddy Guy, som exempel.

Men där King, Waters och Guy kan klä sig stilfullt och värdigt och gå ut och ställa sig på en scen och spela blues utan att behöva levandegöra sexsymbolik eller försöka vara rebeller är Stones fast i en sorts spektakelrock där en pensionär som Mick Jagger fortfarande är smal som en tråd och dansar som en vettvilling medan Keith Richards är en pirat med pensionärs-id.
Det kostar att vara rock.
Mick Jagger dricker på sin höjd ett glas champagne om dan, men lägger desto fler timmar på gym, varje dag.
Bruce Springsteen har inte alls det jaggerska sättet eller de jaggerska kraven, men vi kan inte se en halvskallig Bruce Springsteen med trivselvikt och ölmage.
Det går bort, fetbort.
Bruce Springsteen hade inte varit Bruce Springsteen då.
Ibland begriper jag inte alls varför Bruce Springsteen inte ger sig, varför han gång efter gång ska återbilda The E Street Band och sommar efter sommar ge sig ut på vägarna för att fylla de stora arenorna.
Men å andra sidan: vad ska han göra?
Vi frågar aldrig en revisor, en lastbilschaufför eller en journalist varför han eller hon fortfarande håller på.
Man har ett jobb att sköta, svårare än så är det inte.
Bruce Springsteens jobb är att skriva låtar och framföra dem.
Det jag inte begriper är hur han orkar.

Jag vet fortfarande inte var Mats Bråstedt fick tag på en videokopia av No Nukes, konserterna mot kärnkraft i Madison Square Garden i New York 1979. Men även om jag inte var lika fanatisk som han var vi båda helt slagna av utlevelsen hos Springsteen och hans band.
Bland de övriga deltagarna fanns Doobie Brothers, Tom Petty & The Heartbreakers, Jackson Browne, James Taylor, Crosby, Stills & Nash och - faktiskt - de underskattade Poco.
Det var nog ett väldigt tidstypiskt tvärsnitt av var rockmusiken befann sig 1979.
Men ingen var beredd på Springsteen.
Han var helt galen.
Det rasande framförandet kulminerade i en version av Gary US Bonds "Quarter to three" där Springsteen rätt upp och ner snodde ett gammalt James Brown-trick: han låtsades falla ihop på scenen, han fick ledas ut men kom in igen, han föll ihop, leddes ut, kom in och publiken ville inte ge sig.
Till slut skrek Bruce Springsteen (och Bråstedt och jag älskade just det):
"Tack! TACK! Men jag orkar inte mer - JAG ÄR TRETTIO ÅR GAMMAL!"
Trettio.
Egentligen skulle vi alla, enligt Pete Townshend-bibeln, dö innan vi fyllt tjugofem, och trettio var åldern när graven började grävas och vi inte orkade längre.
Bruce Springsteen orkar fortfarande.
Han fyller sextio nästa år.
Vi är lika gamla, Bruce Springsteen och jag.

Bruce Springsteen i Köpenhamn för fem dagar sedan. Snart 60 år gammal. Fortfarande cool. Fortfarande på jobbet. Foto: Meilvang Nils Ibland, när jag kliver ur sängen på morgnarna och känner hur lederna knakar och musklerna protesterar, säger jag:
"Känner sig Springsteen så här också?"
Han lever i och för sig sundare, men hur kul är å andra sidan det?
Tiden med Kentucky Fried Chicken, Lone Star-öl och vodka är förbi.
Tiden med oändliga nätter på klubbar är förbi.
När Miami Steve går på klubb för att hitta ett nytt Hives eller drar ner på Café Opera för att träffa kvinnor åker Bruce Springsteen till hotellrummet.
Han har egen kock med sig.
Det enda han lagar är kokt fisk för det är allt Bruce Springsteen äter.
Kokt fisk, ingen sprit och en timme på gym om dan.
Det är på så sätt en Bruce Springsteen på väg mot sextio fortfarande kan framstå som Bruce Springsteen, evigt - kanske inte ung, men odödlig.
Jag såg den så kallade Pete Seeger-konserten i Köpenhamn hösten 2006 och nån i publiken ropade och frågade om hans fru (och bakgrundssångerska, med mera) Patti Scialfa och Springsteen svarade:
"Hon kunde inte följa med den här gången. Vi har tonåringar hemma nu. Man kan inte lita på dom."
Livet har gått mer än ett varv.

Där man en gång var rebell och upprorisk - Springsteens uppgörelser med sin pappa är legendariska - är man själv i sitsen att förfasa sig över hur allting blivit eller ska bli.
Och är barnen stolta över honom, eller tycker de bara att han är en tönt, som alla andra tonåringar? Det var en av frågorna Springsteen, via Mike Love i Beach Boys, ställde sig när han gjorde "When I grow up (to be a man)".
Springsteen flyger i eget plan och kan kosta på sig lyxen att åka över Atlanten och hem till New Jersey för att sova i egen säng två nätter, men är det roligare än hotellnätter i Amsterdam?
Eller så är han bara helt vanlig.
När han var i Stockholm på soloturné för några år sen följde han med turnéledaren Hans Blomgren hem och åt middag, och väl där tog han en påse flaskor som han gick ner med och pantade på Konsum.
Vi ska alla den vägen vandra.

När han spelade i Globen i Stockholm i december 2007 genomskådade jag honom, jag kände igen åldern.
Jag minns inte i vilken låt, men när han vid ett tillfälle skulle upp på Max Weinbergs trumpodium tog han ett steg som jag kände igen.
Det var inte lika lätt att ta som för trettio år sen, och han var ju gammal redan då.
Men nu gjorde det ont.
Det var till och med så den begåvade Malena Rydell skrev i recensionen i Dagens Nyheter, att Bruce Springsteen fått en annan gång, lite mer bredbent, lite mer cowboy.
Jo, vi känner igen den, alla vi som ska fylla sextio.
Min frisör Rockabilly-Bobo kallar företeelsen för "gubba", man ska resa sig, man ska uppför en trappa och man måste ta i lite extra och nånstans ifrån kommer ett muttrat "öööh".
Det är "gubba".
Det var så det såg ut.
Man kan inte fly från sextioårsdagen.
Men man kan ha ett levande och nyfiket intellekt.
Där Rolling Stones lever på sin karnevalsrock är Bruce Springsteen fortfarande en sökare och nyfiken på det mesta, även om det mesta har sina rötter långt bak i tiden.

Men han drar inte längre ut i en begagnad Cadillac för att fly eller nå ett odefinierbart mål, han är nu den mogne - och kanske vuxne - betraktaren. "Girls in their summer clothes" är en av de bästa låtarna på senaste Magic. I den låten sitter vår Bruce på ett fik och ser hur förälskade par går hand i hand på Blessing Avenue där gatlyktorna blinkar i ett evigt förföriskt sken. Han sjunger:
And the girls
in their summer clothes
In the cool of the evening light
pass me by
Det är viss skillnad på att sjunga om flickor i sommarkläder när man är tjugo eller trettio, eller sextio.
"Gubba" kan få en helt annan innebörd.
En fråga är hur han tänker, om han är nöjd med som det blivit, att gå från huvudrollsinnehavare i sin egen rockmusikaliska dröm till att bli en som betraktar den.
En annan fråga är om flickorna som går förbi i sina sommarkläder ser honom, om de ens lägger märke till honom.
Vi ska alla vandra också den vägen.