BORLÄNGE. En låt på "En plats i solen" heter "Den glöd som aldrig dör".
Alltså inte på Kents nya platta, som plötsligt damp ner häromveckan. Utan på Lustans Lakejers skiva med samma namn från 1982.
Nu har Lustans åttiotalistiska syntpop och Kent av i dag inte mycket gemensamt.
Men glöden finns där helt klart fortfarande hos Jocke Berg, efter nära femton år på toppen.
Kents senaste år utmärks av viljan att utmana sig själv och en vägran att stagnera. "En plats i solen", Kents skiva alltså, vidareutvecklar förra årets "Röd", kanske bandets mest helgjutna platta i karriären.
Syntarna ligger fortfarande i förgrunden, Sami Sirviös gitarrer är nästan helt bortplockade. Lite förvånande då att rockbandet Kent är tillbaka i Borlänge. Gitarrmattorna rullar fram ända till centrum innan syntarna så småningom bjuds in.
Kent och turnépremiärer brukar inte gå ihop. Kanske därför att de bestämt sig för att sätta ner bootsen direkt, med en kraftfull urladdning till inledning. Ändå faller de snart in i en gammal konsertfälla. Mustonen hamrar på i samma tempo, låt efter låt. Syntslingorna luckrar upp, och det går förstås inte att säga något om pondusen uppe på scen.
I gamla closern "747", som nu tagits till nåder, sjunger Berg "Ni kan skratta om ni vill, håna oss, vi rör oss ni står still". Kent är ett band som textmässigt vågar hålla kvar blicken i backspegeln samtidigt som de musikaliskt forsar framåt och lämnar historien där den hör hemma. Kents utveckling, från nittiotalets gitarrtunga indierock till dagens elektroniska sound, är lika modig som imponerande.
Att Kent väljer en stor varningsflamma som backdrop är förstås ingen tillfällighet.
Så länge glöden inte dör kommer Kent fortsätta att vara ett av landets både största och mest relevanta rockband.