Metallica i Hultsfred är en märklig syn, på många sätt och vis. Det är nästan overkligt att metals största band kommer hit.
Efter ett antal konserter i egen regi på en scen mitt i arenan blir det en omställning att se gruppen ur ett traditionellt festivalperspektiv. Frontalangreppet är dock lika mördande effektivt.

Endagsfestivalen Sonisphere är ett nytt koncept, som med rätt affischnamn kan leva vidare. Man slungas från gallskrikande Cradle Of Filth, via "fuck"-gastande Machine Head till Cult med en Gary Moore-fet Ian Astbury med stämman i behåll. Bara Primal Scream känns malplacerat.
Det har knorrats en del över valet av spelplats. Metallica hade spikat Ullevi, men det är faktiskt skönt att en sådan gigant faktiskt kan lira ute på vischan. Det krävs mer engagemang av publiken och bekvämlighetshårdrockarna, som köper biljett för att de gillar "Enter Sandman" och "Nothing else matters", uteblir.

Stämningen blir därför annorlunda. Ansiktena lyster inte lika lekfullt som i Globen, men killarna jobbar hårt även ute på flankerna och några låtval framkallar rysningar.
Med "Battery" och "Creeping death" som öppning etablerar Metallica en fin kontakt med fansen, sin "familj", som bär dem genom lökiga raggaråket "Fuel". I eldiga fyrverkerinumret "One" bildar James Hetfield, Kirk Hammett och Rob Trujillo en heavy metal-formation i klassisk Judas Priest-anda. Otänkbart på 80-talet.
Efter en och en halv timme kommer den sedan: bomben vi känner som "Dyers eve". Den har varit tightare, men aldrig lika rätt eller förlösande.

Av sexton möjliga extranummer får vi "Last caress", som är över innan någon hinner skrika "Misfits", och omskakande örfilen "Hit the lights".
När "Seek and destroy" tonat ut, Hetfield håller upp svenska flaggan och kärleksförklaringarna avlöser varandra återstår bara ett hoppfullt konstaterande:
Vi ses väl på samma plats om två år?