Det var 20 oktober 1984, men jag minns det som i går. Knappt 13 år fyllda gick jag på mitt livs andra konsert, på Olympen i Lund där Dio och hans soloband stod på scen.
Jag visste att han hade sjungit i Rainbow och Black Sabbath och hade kanske hört några enstaka låtar.
För mig var dock Dio ett fräscht ansikte, som ruskade tag i hårdrocken och blev en av de främsta portaler som ledde vidare till en helt ny, outforskad och framför allt farlig värld.
Han framstod som en ond man, exakt en sådan typ som en rebellisk tonåring blir nyfiken på. Och samtidigt väldigt rädd för.
Dio var inte först med djävulstecknet, men introducerade det på allvar i hårdrocken och gjorde det till ett globalt fenomen.


"Stand up and shout" gastade han från scenen, men det var nackhåren som reste sig.
Pek- och lillfingret sträcktes fram, lång- och ringfingret böjdes bakåt och tummen veks in.
Mitt framför mina uppspärrade, oskyldiga ögon demonstrerade han hur djävulstecknet skulle utföras med perfektion. Jag var helt jävla livrädd. Det framstår säkert som skrattretande i dag, när varenda unge viftar med det och det har blivit en allmänt accepterad hälsning.
Dess "vi mot dem"-laddningskraft har gått förlorad när alla från Britney Spears till självaste Carola bär på djävulstecknet som en irriterande accessoar när de vill visa att de har attityd.
Dio var den förste och den siste som med värdighet kunde göra tecknet.


Bon Scott (AC/DC), John Bonham (Led Zeppelin) och Phil Lynott (Thin Lizzy) i all ära - Ronnie James Dio är den hårdrocksartist i historien som varit mest känd vid sin död. "Den lille mannen med den stora rösten", som han kallades, gjorde inget större väsen av sig utanför scenen.
Varje gång vi träffades var han en ödmjuk och vänlig gentleman. Utöver hans enorma musikaliska gärning var det detta personlighetsdrag som gav honom enormt mycket respekt i alla läger.
Därför sörjer nu världens hårdrockare extra mycket.