När jag myntade begreppet excessrock i recensionen av senaste albumet "The resistance" hade jag ingen aning om att Muse skulle ta det ytterligare ett steg längre på scen.
Det var ju rätt överdådigt redan på skivan, milt sagt. I inledande "Exogenesis: symphony part 1 (overture)", första delen i en extravagant minisymfoni, hissas de tre medlemmarna upp på varsin Kiss-inspirerad men extremt visuellt framåtinriktad plattform.
Frontfiguren Matt Bellamy är iförd en svart skinnjacka med absurt långa fransar, som en hyllning till Freddie Mercurys pompöst glammiga och Rob Halfords metalliskt hårda homoestetik.

Sedan kommer den: hitparaden som börjar med "Map of the problematique" och faktiskt inte tar slut förrän konserten avrundas efter en timme och trekvart med lidelsefullt munspel och en överdjävulsk "Knight of Cydonia".
Det är en rockshow utan en enda svacka, där varje låt övertrumfar den föregående.

Och allt är Matt Bellamys förtjänst. Hans röst är lika "out of this world" som de konspirationsteorier texterna tar upp. Rösten är till och med bättre live än i studion och håller hjärtat i ett järngrepp. När låtarna stegras ytterligas vrids det till om och om igen så att man blir helt vimmelkantig.
Muse är det ultimata arenabandet som gör allt rätt. Om det inte vore för en familjevänlig dinosaurieshow hade bandet spelat på Globen denna kväll. Muse är outsidern, som trots förakt från kritiker och brist på panghits kommer att bli nästa stor stadionattraktion.
Etablissemanget kan helt enkelt inte stå emot motståndsrörelsen, gräsrötterna, längre.