Intervjuer för senaste albumet "Black ice" hölls till ett minimum och de talade inte ens med svensk press. När de nyligen släppte sitt första samlingsalbum, soundtracket till "Iron man", frångicks den gyllene regeln att alltid slänga med minst en ny låt för att trissa upp intresset.
Resultat: Etta på topplistan. Och de flyger till varje stad så nära inpå konserten som möjligt och sticker innan publiken ens hunnit applådera klart. När flyget strular kan det gå som häromdagen då de snopna norrmännen missade flera låtar, inklusive finalen "For those about to rock (we salute you)".

Det har snackats om att de äntligen skulle hotta upp den förutsägbara liverepertoaren och detta jubileumsår framföra "Back in black", historiens mest sålda rockalbum, i sin helhet. Än så länge har det stannat vid just prat.
AC/DC anstränger sig helt enkelt inte mer än de behöver, om ens det, utanför arenan. Själva ansträngningen sparar de till showen.
Det är då urladdningen kommer och invändningarna, tvivlen, får sig en törn. Bandet har inte varit spännande på 30 år, så varför ändra på sig med en nära förestående pensionering i sikte?

När Angus Young i kväll rusar ut på rampen, hissas upp, sprattlar med benen och kreverar i en föredömligt förlängd "Let there be rock" är det själva essensen av rock'n'roll. När han återvänder till scenen och möts av sin maniske gitarrbrorsa Malcolm, basisten Cliff Williams, trummisen Phil Rudd och sångaren Brian Johnson briserar allt.
Det behövs nog halvtråkiga transportsträckor för att AC/DC en sista gång ska orka vara allt det, hårdrockens kungar.
I så fall är det kanske värt det.

DISKUTERA ALLT OM AC/DC HÄR