Det stora undantaget heter Marilyn Manson. Han är egent­ligen en popstjärna i en metallisk skrud och gör aldrig samma sak två gånger. Det finns en oförutsägbarhet kring honom som kan vara kittlande. Det kan gå käpprätt åt helvete, som på Metaltown för tre år sedan. Då var han det stora dragplåstret som mumlade sig igenom låtar och uppträdde allmänt märkligt.

Nu står Marilyn Manson inte högst upp på programmet. Det viktiga är dock att han står upp för sitt artistskap och inte skämmer ut sig. Kanske vet han att det är en av de sista chanser som han kommer att få av publiken, varav många denna kväll mest står och slötittar i väntan på In Flames.

Plötsligt är Manson rena charmtrollet och förklarar mellan inledande "Hey, cruel world" och "Disposable teens" att han har saknat Sverige. Efter 30 minuter har det kommit en rad kärleksförklaringar från killen som berättar att han inte tror på kärleken men ändå har skrivit "The love song".

Radarpartnern Twiggy Ramirez, numera främst gitarrist, har också ryckt upp sig och är riktigt sprallig i sin rosa klänning.

De nya låtarna fungerar sådär, showen är obefintlig och det är lite avigt emellanåt, men en småmysig Manson är ett fall framåt. Och upploppet, från "Tourniquet" och framåt, går inte av för hackor.

Manson lever kanske inte riktigt upp till sitt epitet The god of fuck. Men denna gång är han åtminstone inte The god of suck.